Regi och manus: Yorgos Lanthimos

Land: Grekland

Längd: 93 min.

Filmkategori: Drama

Från 15 år

Premiär: 10 februari 2012

Distribution: Folkets Bio 

En ovanlig och oförställt berättad historia.

Alper är ett team, som erbjuder skräddarsydd service för anhöriga till nyligen avlidna personer genom att gå in och fylla den bortgångenes plats. De spelar rollen av den döda dottern, som omkommit i en bilolycka eller en älskad, förlorad make eller hustru.

Lanthimor blev mest känd för sina bisarra filmer Dogtooth 2009 och Kinetta 2005 som beskriver märkliga vävar av omänskliga relationer. Så även i Alper. Att ersätta en död person genom att lära in dennes vanligaste beteenden, fraser eller favoritskådespelare bygger på självbedrägerier, om än medvetna sådana. Tills slut måste illusionen brista. Men då kanske också den mest akuta sorgefasen lagt sig och teamet har fullgjort sin uppgift.

Ledaren för teamet kallar sig Mont Blanc och är obarmhärtig. Han kräver järnhård disciplin. Vid minsta avvikelse drabbas deltagarna med både fysiskt och psykiskt våld. Man undrar varför deltagarna tar sig an sina uppdrag och vad som saknas i deras liv.

Huvudrollen i filmen är sjuksköterskan (Aggelika Papoulia) som både offrar sig helt för sitt rollspel, men gör också uppror mot sin ledare. Hon verkar själv vara lika tom och livlös, som de figurer hon ska gestalta. Replikerna är ihåliga och torra. Papoulia är utmärkt i sin rolltolkning. Även övriga aktörer är mycket bra, när de utan känsloengagemang utför sina uppgifter.

Lanthimors manus är avskalat och naket, utan överord eller känslosamhet. Det är befriande skönt. Han ger oss täta närbilder och fokuserar på handlingen och karaktärerna, ofta med handkamera och i ofullständig belysning. Det framhäver de depressiva och hopplösa stämningarna i filmen. Spänningen finns i mötena mellan kunderna och teamet och dess sadistiske ledare.

Trots den ovanliga filmidén och den konsekventa och medvetet valda berättarstilen, så hade jag ganska tråkigt. Lanthimor struntar i orsaksforskning och spelar upp händelserna utan analyser. Han lägger för stort jobb på många av oss betraktare. Fiktion erbjuder annars möjlighet till inlevelse och ett spektrum av olika känslor. Men Lanthimor öppnar inga dörrar till sina fantasifoster. Karaktärerna blir anonyma för oss och det gör filmen enformig och tom, som till sist blir tråkigt.

Två filmögon för den ovanliga berättelsen och för de skickliga aktörerna.

120124