Teaterpjäs som skruvad biofilm.

Filmen bygger på Yasmina Reza´s pjäs "Le Dieu du carnage" (Guds blodbad), men det spills inte en droppe blod i filmen. Däremot blöder karaktärernas själar på olika sätt. En konflikt mellan två familjers söner blir upptakten till ett ordkrig mellan deras föräldrar. Grälet, som eskalerar, blottlägger personernas egentliga problem, både med sig själva och med sina relationer. Det är filmad teater. Allt utspelas, i stort sett, i ett av familjernas vardagsrum.

Filmen blir aldrig tråkig. Dramat drivs hela tiden framåt när rollkaraktärernas strider byter strategier och syften. Det är välgjort, bra regisserat och välspelat av duktiga och välkända aktörer. Judie Foster som Penelope Longstreet (vilket namn!) gör en bra insats som den överspända och frustrerade Afrikaexperten. Olycklig i sitt äktenskap och i sin yrkeskarriär spyr hon ut sina besvikelser över alla som kommer i hennes väg. Hennes fyrkantige och okänslige make Michael Longstreet spelas skickligt av John C. Reilly. Hans penetrerande röst och buffliga argumentation gör honom till en ganska outhärdlig individ som låtsas jovial, men är en självgod förtryckare.

Vackra Kate Winslet gör den först mjuka och försonande Nancy Cowan, men som alltmer exponerar sin förtvivlan över att inte bli hörd och sedd av sin iskalle streber till make. Christoph Waltz är maken, som är bepansrad av sin yrkesroll som advokat och låter sina viktiga mobilsamtal få högsta prioritet i alla sammanhang.

Men filmen känns som helhet alltför skruvad och situationerna, som uppstår, slår blint. Dramat blir i längden knappast trovärdigt och förlorar därför sin kvalité. Dråpliga och ibland osannolika händelser staplas på varandra för att hålla publikens intresse vid liv. Man längtar efter att klokhet ska segra över dumdristigt och känslomässigt kaos, men så sker inte. Och i så fall blir det ju inte heller någon Carnage och vi vill ju bli underhållna.

Filmens slut kan tolkas som att författaren inte vill eller kan slutföra dramat på ett överraskande eller värdigt sätt. Det klipps mitt i kampen. I slutbilden, när texterna rullar, se man två pojkar på en lekplats som pratar och umgås. Det kan tolkas som om barnen själva hittat lösningar på att gå vidare, medan vuxenvärlden sitter fast i och är förblindade av sina irritationer och missräkningar.

Ivriga agenter och marknadsförare driver på förslagen om prestigeladdade filmpriser till aktörerna i filmen, främst Judie Foster. Men jag tycker hennes överspel och påklistrade engagemang gör henne till den minst lämpade av den fyra skådespelarna att få en hög utmärkelse för sin insats. Övriga medverkande framför kameran eller regissören Polanski borde i stället utmärkas för sina utmärkta insatser.

Det blir tre starka filmögon för ett spännande, men ofullständigt drama med konstfulla aktörer och en excellent regi.

120105