Nya filmer Filmrecensioner A - H Filmrecensioner I - P Filmrecensioner R - Ö Om Filmeye.se

Filmrecensioner A - H

 

 

ABDUCTION

 

Lily Collins och Taylor Lautner i Abduction

 

Regi: John Singleton

Speltid: 105 min.

Filmkategori: action, drama

Land: USA

Premiär: 7 oktober 2011

Från ålder: Från 11 år

Distributör: Nordisk film

 

Schablonmässig action med kända stjärnor

Nathan (Taylor Lautner) gör en uppsats i sociologi med granntjejen och klasskompisen Karen (Lily Collins) och på en webbsida över försvunna personer hittar de en liten kille, som påminner om Nathan. Närmare undersökningar visar, att Nathan blivit kidnappad som barn och när han forskar i sitt ursprung blir han medelpunkten i ett livsfarligt, storpolitiskt spel.

 

Twilight-stjärnan Taylor Lautner är flitig som skådespelare och visar sin vältränade överkropp när tillfälle ges. Han vann redan som tolvåring guldmedaljer i Karate samtidigt som han studerade konst och acting, vilket gör Lautner given som actionstjärna. Och här nyttjas han maximalt som sådan med egna stunts. Han är karismatisk, men blir ändå lite ensidig i sitt spel.

 

Den tröttsamma inledningen med collageungdomar på party och i skolmiljö vänds snart till dödligt hot och tvingar Nathan och Karen på flykt från mordlystna agenter. Det blir spännande, men utgången är given. De onda dör och de goda lever vidare, som oftast i vuxensagor.

 

Michael Nyqvist spelar storskurken Kozlow, men karaktären håller inte ihop. Som hemlighetsfull och allvarlig är han bra, men som popcornsätande pladdergubbe på fotbollsmatch blir han bara fånig. Alfred Molina som Frank Burton håller däremot ihop och visar både auktoritet och mänskliga svaghet. För att höja filmers status sätter man ofta in storstjärnor i mindre roller. Här träder Sigourney Weaver in som Nathans psykolog, en platt figur, som i stort sett vem som helst kunde gjort.

 

Duktiga Lily Collins i rollen som söta Karen blir ibland irriterande dumdristig. I ständigt behov av skydd och att bli räddad och med naiva attacker mot sin räddare Nathan, görs rollen till en nidbild av en modern kvinna. Men Abduction är männens hjältesaga och kvinnorna offer eller vilseledda våp.

 

Filmfoto, klipp och tempo, regi och soundtrack är god standard. Filmens svaghet är att storyn är ganska ologisk och förutsägbar och att karaktärerna är klichéartade. Känslomässiga scener mellan föräldrar och barn blir sentimentala och övertygar inte. Filmens styrka är att den ger publiken en actionrulle med alla ingredienser av spänning, våld, jakt med några snygga, sexiga människor och ett par spektakulära stuntscener. Actionscenerna är naturligtvis bra hantverk här, som oftast i amerikanska filmer.

 

Två filmögon för ett hyggligt actiondrama.

Jan-Eje Ferling

 

 

A DANGEROUS METHOD

  

Michael Fassbender som Carl Jung och Viggo Mortensen som Sigmund Freud.

 

Regi: David Cronenberg

Speltid: 99 min.

Filmkategori: Drama

Land: Storbritannien

Premiär: 18 november 2011

Från ålder: 15 år

Distributör: Scanbox Entertainment

 

Vackert och resonerande om psykets funktion och irrgångar.

Sabina Spielrein (Keira Knightley) är en ung judisk kvinna, som misshandlats av sin far och insjuknat psykiskt. Läkaren Carl Jung (Michael Fassbender) tar in Sabina för behandling på sin klinik i Schweiz, där har använder sin mentor Sigmund Freuds (Viggo Mortensen) metoder. Sabina tillfrisknar och blir Jungs forskningsassistent. De inleder också en kärleksrelation med sadomasochistiska inslag. Sabina börjar sedan själv studera till läkare. Jungs och Freuds synsätt och teorier utvecklas åt olika håll och deras konflikt djupnar.

 

Skräckfilmsmästaren David Cronenberg har här gett sig på ett drama ur verkligheten om psykologins två främsta forskare och läkare, Freud och Jung, deras vänskap och arbetsrelation. Men framförallt handlar filmen om Jungs privata kärleksliv och personliga utveckling. Jag antar att "en farlig metod" syftar på Jungs agerande, idag mot all arbetsetik inom psykologin, nämligen att inleda ett sexuellt förhållande med sin patient och utsätta denna för det, som gjorde att den insjuknade. I filmen blir "metoden" emellertid ofarlig, bara som ett lekfullt förspel till deras sexakt.

 

Det finns brevväxling och dokument om såväl Freuds, Jungs som Spielreins liv och leverne. Sanningen om vad som egentligen hände mellan dem och deras privata känsloliv och samvete vet kanske ingen fullt ut. Men Cronenberg tar risken och skapar ett praktfullt och filosofiskt sekelskiftsdrama med ingredienser av sex, våld och skräck, som han tidigare optimalt brukat i sina horrorproduktioner.

 

Cronenbergs film håller ihop som drama och för sin handling framåt. Filmen är välgjord och mycket vacker. Damernas klänningar och hattar, herrarnas skjortkragar och kostymer är utan fläck och rynka. Byggnader, inredningar och även landskapen är utan minsta spricka eller fel. En fröjd för ögat, men bilderna för mera tanken till såpafilmens läckra yta än till en allvarlig historia om vetenskapsmän, deras arbetsproblem och forskning.

 

De manliga skådespelarna i huvudrollerna är utmärkta, även om deras manér och poserande ofta sker på bekostnad av det känslomässiga uttrycket. Förmodligen är det troligen en regifråga och det fungerar. Cronenberg vill ha återhållsamma uttryck och värdigheten får inte brytas. Den enda som tillåts agera utan gränser är Sabina i sin sjukdom och då blir uttrycket i stället överdrivet och teatralt.

 

Tre vackra filmögon för en intressant och snygg film, välgjord, välspelad och välregisserad.

111101

Jan-Eje Ferling

 

 

ADJUSTMENT BUREAU   

 

Copyright: © 2011 Universal Studios. ALL RIGHTS RESERVED.

Regi: George Nolfi

Speltid: 105 min.

Premiär: 11 mars 2011

Distritutör: United International Pictures

 

Småspännande, när kärleken övervinner andevärlden.

David Norris (Matt Damon) är som ung, populär politiker på väg att valet till en senatplats, när han möter vackra dansösen Elise Sellas (Emily Blunt) på en herrtoalett och blir förälskad. Men så dyker mystiska herrar i hatt upp och börjar dirigera om i Davids och Elises liv. De övergripande styrsystemet, med "ordförande" i toppen (Gud?), har andra planerna för de förälskade. David blir hotad att omprogrammeras mentalt och karriärerna för både honom och Elise kommer att förstöras, om de inte väljer att gå skilda vägar.

Men "störst av allt är kärleken". David och Elise ger sig inte och kämpar till sitt yttersta för sin romans och får både vår Herre och hans sändebud att ändra sig och välsigna paret.

 

Filmen är mer sci-fi än romantisk thriller och ganska spännande ibland. Det är vackert och rätt välgjort, men greppet känns ändå bekannt och berättelsen förutsägbar. Castingen är bra och huvudrollsinnehavarna är charmiga och karismatiska. Som biokväll är filmen okej, även om den inte förevigas i minnesbanken.

 

Två filmögon för Oscar-belönade Matt Damons insats och för John Tolls filmfoto.

Jan-Eje Ferling

 

 

AGORA   

 

Speltid 127 min.

Regi: Alejandro AmenábarI

Premiär: 26 februari 2010

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Intressant drama som knappast berör

Hypatia var matematiker, astronom och filosof och blev 415 e. Kr. mördad av fanatiska kristna munkar i Alexandria. Hennes passionerade forskningsarbete och liberala värderingar retade de militanta hedniska och kristna grupperna, vars maktkamp rasade i staden. Filmen berättar, förutom den då kända världens storpolitiska religionsstrider, också om Hypatias slav, Davus (Max Minghella), hans längtan efter frihet och sin kärlek till Hypatia (Rachel Weisz).

 

I förvecklingarna finns tydliga länkar till historiens senare troskonflikter och även till nutida fundamentalistiska terrorism och övergrepp. Amenabar balanserar skickligt motsättningarna på alla plan. Filmfotot kastar sig i lågmälda färger, men i hisnande bilder från rymden ned till Hypatias verktyg i laboratoriet. Staden Alexandria är grafiskt konstfullt uppbyggd och interiörerna trovärdiga.

 

Trots dramatik och god regi, blir det ändå tråkigt mellan utbrotten. Hypatias lektioner blir skolfilm och hennes saklighet stundtals snustorr. Känslorna stormar omkring Hypatia, men själv är hon sval och metodisk. Rachel Weisz är duktig, men alltför bildskön för rollen. Mannekänglikt går hon omkring med sin trådsmala kropp i en draperad klädnad i en robust omgivning med hårdföra mansgrupper.

 

Amenabar har bl.a. gjort spökfilmen ”The Others" och Oscarbelönade ”Gråta med ett leende". Han filmberättar med framgång vitt skilda historier i olika miljöer. Trots sitt välvalda kvinnoporträtt från en spänningsladdad tidsepok får välgjorda Agora nog svårt att hävda sig bland flygande biomonster och pangpang i kostym.

 

Tre filmögon får filmen för regin, filmfotot och Max Minghellas fina slav Davus.

Jan-Eje Ferling

 

AT NIGHT I FLY

 

 

En film av Michel Wenzer

Kamera, musikval, klipp, ljud: Michel Wenzer

Speltid: 88 min.

Filmkategori: Dokumentär

Land: Sverige

Premiär: 25 november 2011

Från ålder: 15 år

 

Om andliga frizoner i tuffa miljöer.

Filmen är gjord i det ökända, hårdbevakade fängelset New Folsom Prison i USA och var tänkt att handla om Arts in Correction, som syftar till att rehabilitera fångar med konst, musik, poesi. Projektet lär ha fallit väl ut. Fångar som deltagit sägs ha blivit lugnare och återfallit mindre i brott. Vi får se och höra några fångar läsa dikter, sjunga gospel och diskutera relationer. 

 

Men filmen är ingen vetenskaplig studie hur man kan återanpassa interner med lyrik och musik. Vi får ta del av intervjuer med livstidsdömda fångar och tuffa väktare, som berättar om livet bakom murarna, men det ser vi löpande i massor av välgjorda dokumentärer på TV. Inslagen i den här filmen med fångarna, som sjunger i kör och läser egna verser ska övertyga oss om att författande, andliga övningar, musik och sång skulle vara nya företeelser i fängelser, men det har alltid funnits. Dokumentären känns uppblåst av projektet Arts in Correction, som är behjärtansvärt ur alla aspekteter, men verkar ta på sig äran av att vara det enda som ger fångar andlig, mental utveckling. 

 

Intervjuerna med några fångar visar att de är reflekterande och insiktsfulla personer, men det är inte projektet Arts in Corretion´s förtjänst. Många interner studerar, skriver, filosoferar, talar i grupp om livet och sin historia, även utan Arts in Correction.

Det är sant att många skildringar från främst amerikanska fängelser handlar om gängkrig, mord och homosexuella våldtäkter, därför att det finns en publik efterfrågan på det. Vi vill känna oss bättre genom att få bekräftat att fångar och brottslingar är primitiva och ondskefulla varelser. Men egentligen är de som vi, men händelser och miljöer, och kanske låg impulskontroll, har gjort att en del gör vad vi andra tänker och känner.

Fängelser är stor business i USA och internering är fortfarande straff och inte rehabilitering. Så projekt som Arts in Correction är utmärkta, om än i liten skala. Men den stora mediadebatten om hur våld och övergrepp kan förebyggas, hur människor, som begått grova brott kan upprättas och bli goda medborgare är långt viktigare och mera angeläget att ta upp, igen och igen.

Två filmögon för ett intressant tema, men i stort sett en ganska seg, ojämn och lätt vinklad dokumentär.

111123

Jan-Eje Ferling

 

 

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION

   

 

Regi: Rupert Wyatt

Speltid: 106 min.

Filmkategori: Sc-Fi, action

Land: USA

Från ålder: 11 år

Premiär: 17 augustdi 2011

Distributör: 10th Century Fox

 

Spännande sc-fi om makt och överlägsenhet

Will Rodman (James Franco) experimenterar med genteknik för att få fram ett botemedel för Alzheimers. Apor fångas in för djurförsök och tester visar att deras kognitiva förmåga ökar enormt av det nya medlet ALZ 112. Will provar medlet på sin Alzheimer-sjuke far (John Lithgow) som tillfrisknar mirakulöst. I laboratoriet har en injicerad aphona fött en unge, som Will tar hem och föder upp. Apungen får namnet Caesar och visar sig ha ärvt sin mors stora, mentala förmåga. Caesar utvecklas snabbt, men skadar en granne, när han vill försvara sin värdfamilj. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar, som blir inlåst bland andra apor och behandlas illa av vårdarna. Men Caesar gör uppror och flyr med de andra aporna. Kampen mot människan om herraväldet har börjat och apornas chanser ökar dramatiskt, när det visar sig att botemedlet är smittsamt och med dödlig effekt på människan.

 

Filmen imponerar med sin fantastiska story, sitt utmärkta manus av Rick Jaffa och Amanda Silver samt enastående grafiska teknik och animation. Dramat förs hela tiden framåt och öppnar för moraliska och existentiella frågeställningar om människans överlägsenhet, sitt moraliska förfall och djurens rätt till sitt livsrum och sin natur. Samtidigt är filmen en saga med hjältar och skurkar och deras maktkamp. Men våldet berättigas ibland, när dumhet och grymhet står i vägen för etisk och moralisk utveckling. 

 

Det finns inslag i filmen, som tar ned den från det nästan trovärdiga till det fabulöst banala, som att apornas intelligens ökar blixtsnabbt genom att bara andas in medlet i gasform och att de t.o.m. lär sig att tala av det. Aporna blir alltmer människolika i sitt kroppsspråk av medlet och deras sociala förmåga och tolerans växer i takt med ökad tankeförmåga.

 

När animationen inte tar över, så görs Ceasar suveränt av Andy Serkis, som också spelat Gollum i Sagan om ringen och även King Kong. En annorlunda och begåvad karaktärsskådespelare med ett beundransvärt kroppsspråk och förmåga till ordlös gestaltning. Övriga roller är ganska stereotypa. Will och hans flickvän Caroline (Freida Pinto) är vackra modeller, men inte mer. Den cyniske forskningschefen Steven Jacobs (David Oyelowo) och den sadistiske djurskötaren Dodge Landon (Tom Felton) är alltför ensidigt elaka för att få överleva apornas uppror. John Lithgow som Wills far gör allting rätt och är lika bra som komiker som i dramatiska roller. 

 

Filmens slut antyder, att en fortsättning är möjlig som kan riskera bli platt fall eller ännu ett lyft på den annars ganska färglösa filmsrepertoaren. 

 

Filmen får fyra starka ögon för en spännande berättelse med intressanta frågeställningar, bra regi, skicklig grafik och animation och några utmärkta skådespelarinsatser.

Jan-Eje Ferling

 

 

ATLETEN    

 

 

Regi: Davey Frenkel, Rasselas Lakew

Speltid: 85 min.

Distribution: Folkets Bio.

Premiär: 4 mars 2011

 

Gripande dramadokumentär om etiopiske OS-medaljören

Abebe Bikila (1932-1973) föddes i Etiopien och blev en av kejsare Haile Selassies livvakter. Han tränade löpning och blev den förste svarte afrikanen att vinna två OS-guld. Ett i Rom, där han sprang barfota eftersom skorna inte passade och ett i Tokyo, strax efter en blindtarmsoperation. Han vann 15 av 17 maratonlopp, som han deltog i.

36 år gammal drabbas han av en bilolycka och blev förlamad från midjan och nedåt. Han tränade bågskytte, men vann ingen. Däremot vann han en tävling i hundspann i Norge 1972.

Davey Frankel och Rasselas Lakew, som också spelar en porträttlik Bikila, har gjort en gripande film om löparlegenden. Filmen är lågbudget, men har vunnit pris som bästa film i Stockholm, Minneapolis och Edinburgh. Oavsett filmens ganska höga kvalité, så är det Bikilas öde man berörs av.

Filmen följer Bikila under hans vuxenliv och löparkarriär. Svenske skådespelaren Dag Malmberg spelar Bikilas beskyddare och gode vän.

Jan-Eje Ferling

 

 

BAD TEACHER

 

 

Cameron Diaz som läraren Elizabeth Halsey. Sony Pictures 

 

Regi: Jake Kasdan

Premiär: 25 juni 2011

Kategori: Komedi

Speltid: 92 min.

Ursprungsland: USA

Distributör: Sony Pictures

 

Brutal vamp som lärare

Vackra Elizabeth Halsey (Cameron Diaz) är lärare och har fått slut av sin rike pojkvän efter att ha slösat med hans pengar. Elizabeth är besviken över att behöva försörja sig själv. Hon planerar en bröstförstoring för att lättare kunna ragga upp en ny rik karl. Under tiden är hon klassföreståndare, men avskyr sitt jobb och gör allt för att slippa anstränga sig. Hon hittar på olika, oärliga sätt att få pengar till sin skönhetsoperation och stjäl, ljuger och försöker manövrera ut konkurrenter och kollegor för att nå sina mål. 

 

Cameron Diaz är bra som den utstuderade, hänsynslösa förförerskan. Men rollkaraktären är skruvad och knappast trovärdig ens i en komedi. Elizabeth är ändå en yrkesverksam, utbildad pedagog, men i filmen mera av vamp och lyxhora, hämtad direkt från gatan. Först är motsatserna roliga och situationer och repliker dråpliga. Men när Elizabeths metoder blir mordförsök, lögner, bedrägerier, droger, stöld, anlitande av torped och falskspel, så fastnar skratten i halsen. Rå humor är inne och det gäller att flytta på gränserna för att roa en garvad publik.

 

Men en komedi måste ändå hålla ihop och kunna balansera det vanliga, ordnade i tillvaron med det osannolika och vansinniga, både vad gäller handling och rollfigurer. Bad teacher faller här på eget grepp och komedin blir en tragedi eller i varje fall ett drama. Slutet på filmen stämmer inte med den skurkaktiga Elizabeths personlighet. Man blir inte en välordnad yrkesvägledare och präktig flickvän till en fattig idrottslärare över en natt. Dessutom känner man sig obehagligt lurad över att brott lönar sig i filmen. Inga påföljder, ingen försoning, ingen ånger. Det borde vara betänkligt för både publik och distributör.

 

Filmen får ett filmöga för Cameron Diaz' skönhet och duktiga skådespeleri. Övriga skådespelare som Lucy Punch, Jason Segel, Justin Timberlake och Phyllis Smith gör bra jobb i försöken att sätta liv i sina platta rollerfigurer. Manus är bitvis roligt och välskrivet, men håller inte i 92 minuter. Foto, klipp och musik är på standardnivå.

Jan-Eje Ferling

 

 

BAKSMÄLLAN del 2

  

 

Regi: Todd Phillips

Speltid: 101 min.

Premiär: 25 maj 2011

Genre: komedi

Visningålder: från 11 år

Distributör: 20th Century Fox

 

Svensexornas drömfilm med fylla, gränslösa äventyr och lyckligt slut.

Fyra omogna ungkarlar, Vargflocken, brukar festa tillsammans. När en av killarna, tandläkaren Stuart (Ed Helms) ska gifta sig i Thailand med en thailändska från en "fin" familj, tvekar han att bjuda in sina kompisar, men får ge med sig. Två dagar före bröllopet sitter gänget på en strand i Thailand vid en öppen eld och dricker öl med brudens 16-årige bror Teddy (Mason Lee). Nästa dag vaknar de upp på ett sjabbigt hotell med kraftiga baksmällor och minns inget av gårdagen. Stuart har fått en ansiktstatuering. En dresserad apa sitter och suger på ett människofinger. En Mr Chow (Ken Jeong) dyker upp under några filtar och visar sig vara narkoman och storlangare åt gangstersyndikatet i Bangkok. När Mr Chow ska berätta vad som hänt, snortar han först en lina och faller sedan ner skendöd. Killarna gömmer "liket" i hotellets ismaskin och börjar sedan den stora jakten efter unge Teddy, som försvunnit. Sökandet uppdagar skamliga och våldsamma händelser och problemen ser bara ut att öka. Efter bordell- och barbesök, bil- och båtjakter och obehagliga möten med skjutglada gangsters på hög och låg nivå, reder det upp sig och bröllopsklockorna kan ringa och paret vigas. På festen dyker oväntat Mike Tyson upp och sjunger med fyra gogo girls. Alltså, happy end, men vilken början på ett äktenskap? Vargflocken finns kvar, vilket öppnar för en Baksmällan del 3.

 

Första Baksmällan blev en stor succé. Grova skämt, våld, sex och droger i en komedi med rasande tempo blev stor underhållning och intäkterna strömmade in. Självklart blir det en uppföljare, fast värre och råare. Det är lätt att moralisera över filmens upphöjning av drogberoende, våld, sex och oärlighet till stor killfars med lyckligt slut. Vilka signaler ger filmen till festglada ungdomar? Kan alla skilja och fantasi och verklighet? Måste man överskrida alla gränser för att ha riktigt kul? Fastnar inte flabbet i halsen när verkligheten berättar om narkomaners och alkoholisters förnedrade, helvetiska liv med dödlig utgång? Inget att skratta åt. 

 

Men visst är filmen skickligt gjord. Storyn överraskar hela tiden och händelserna driver på. De omöjliga problemen reder nästan mirakulöst upp sig och får häpnadsväckande förklaringar. Så man har roligt åt människors elände. Filmen vill roa och gör det med besked och till vilket pris som helst. Inga skrupler. Var och en får ta ansvar för sina egna val, vilket är sant. Men ungdomar söker utmaningar och det tar tid att lära sig rätt och fel, bra och dåligt. Att prova är en risk och filmens hippa grejer kan inspirera till det livsfarliga. Men en kritiker ska vara objektiv och bedöma filmer inom sina respektive genrer. Filmen är välgjord som komedi med en fantastisk historia, häftigt tempo, ständiga chocker, spänning och med förtjust förväntan på upplösningen. En kul film, utan en död sekund, en rolig biokväll med popcorn och en del storskratt.

 

Castingen är bra, men alla spelar över. Den hyllade knäppkaraktären Alan (Zach Galifianakis) är obehagligt naiv och manipulativ. Den till synes präktige tandläkaren Stuarts "mörka sidor" känns osannolika och hans överspel påfrestande. Som helhet hör figurerna mer hemma i en sämre serietidning än i en biosalong. Och det goda slutet är inte heller trovärdigt. Bruden är bara vacker och man hisnar inför hennes aningslöshet. Brudens far är med all rätt oroligt för sin dotters framtid. Han tycks vara låst i sina föreställningar, men gör tvärvändning i slutet, vilket är omöjligt att förstå. Han borde i stället förstärkt sin negativa uppfattning om den mentalt förvirrade och drogskadade, blivande brudgummen. Men när Mike Tyson rockar fett och alla är vitklädda i den fredliga i finalen, så ska lyckan vara fullständig. Men tvivlen kommer efteråt på filmens kvalitativa helhet och äkthet och det ger en fadd eftersmak.

 

Filmen får likväl tre ögonpar för sin fantastiska, fartfyllda historia, sitt fina filmfoto och sina skickliga, filmtekniska lösningar.

Jan-Eje Ferling

 

 

BARNEYS MÅNGA LIV - En inte helt sann historia

  

 

Regi: Richard J. Lewis

Speltid: 115 min.

Premiär: 15 juli 2011

Genre: Drama, Komedi

Distributör: NonStop Entertainment

 

Epos om drifter, missbruk och vilsenhet

Filmstoryn om Barney Panofsky (Paul Giamatti) växlar mellan hans ungdom och ålderdom. Barney är B-filmsproducent, men hans passion är kvinnor och alkohol. Barneys pappa Izzy Panofsky (Dustin Hoffman) är pensionerad polis och Barneys ende pålitlige vän. Berättelsen kretsar kring Barneys tre äktenskap, som rymmer tragedi och komedi, men också kärlek. Barney anklagas för att i fyllan ha skjutit ihjäl sin bäste kompis, men frias i brist på bevis. 30 år senare visar sig händelsen vara en olycka.

 

Filmen bygger på Mordecal Richlers roman "Barney's Version", och är en storsatsning med bra skådespelare och fint manus. Men karaktärerna är stereotyper, som är svåra att ta på allvar och bli berörd av. Även Barney blir ett patetiskt, komiskt inslag i sitt livs drama. Det är osannolikt att alla dessa gudomligt vackra kvinnor faller för denna fete, alkoholiserade drummel. Vi får inte veta något om Barneys barndom och vad som format hans val, livsstil och sökande efter trygghet. Barney yrkesliv liknar en ynklig fars, men han lever ändå i lyxmiljöer. 

 

Paul Giamatti är Golden Globe-belönad för sin roll som Barney och gestaltar karaktären utmärkt efter givna förutsättningar. Dramat drivs framåt och man har aldrig tråkigt. Men lustiga situationer känns skruvade, som att hans första fru begår självmord när Barney kommer 3 dagar försent till deras försoningsmiddag. Eller när den stormrika, judiska flickan lägger an på Barney, gifter sig med honom, skäller ut honom och skiljer sig när Barney under bröllopet blir blixtkär och springer iväg efter en annan bildskön kvinna, som senare blir hans tredje fru och som lämnar honom efter 30 år, när Barney varit otrogen.

 

Filmen får tre filmögon för sitt underhållande manus, utmärkta klipp och sin läckra scenografi.

Jan-Eje Ferling

 

 

BETWEEN 2 FIRES

   

 

Regi o manus: Agnieszka Lukasiak

Speltid: 130 min.

Genre: drama

Premiär: 29 april

Distributör: Sonet Film AB

 

Starkt drama om flyktingar i Sverige

Marta (Magdalena Poplawska) räddar sin 10-åriga dotter Ania (Kamila Nowysz) från barnprostitution i Vitryssland och flyr till en flyktinganläggning i norra Sverige. Där möter hon Ali (Simon Kassianides). De blir förälskade och vill bygga en framtid tillsammans, men båda får avslag av immigrationsverket. Ali flyr undan polisen och försöker hitta en lösning för sig, Marta och Ania. Men Marta klarar inte trycket, utan väljer att gifta sig med en gammal, svensk hallick för att få stanna i Sverige.

 

Det är omöjligt att inte bli starkt berörd av filmens, om än fiktiva, människoöden. Dramat är lite skruvat, men skildrar ändå en obarmhärtig verklighet, som vi trygga svenskar aldrig kommer i närheten av. Myndigheterna beskrivs som iskalla lakejer för ett omänskligt system. Flyktinganläggningen är ett fängelse med mörka, hotfulla gångar, där våldtäkt, smuggling och mental förvirring är vardagsmat. Det är smärtsamt att se hur utsatta, plågade människor tvingas till förnedring i väntan på besked om liv eller död.

 

Magdalena Poplawska gör ett gripande porträtt av den förtvivlade Marta, som kastas mellan hopp och desperation. Kärleksmötena med Ali är både vackra och våldsamma. Sexualiteten blir också ett försök att hålla psykisk kollaps stången. Det finns stunder man nästan inte orkar se mer. Man längtar som åskådare efter ett ljus i tunneln. Men inte ens Martas och Anias korstecken och böner på knä hjälper dem.

 

Filmens händelser och flyktingfall är förhoppningsvis hårddragna. Men om en enda person blir olycklig av myndigheternas beslut, så är det en för mycket och vi är alla delaktiga och skyldiga.

 

Trots alla starka känslor filmen väcker, så blir den aldrig sentimental. Flickan Anias självmordsförsök är lika sakligt skildrat som Martas insikt om att hon får sälja sin kropp för att rädda dotterns liv, i Sverige.

 

Fyra starka filmögon för fantastiska skådespelare, ett imponerande filmmanus med en osminkad berättelse om djupaste förtvivlan och för ett angeläget filmtema.

Jan-Eje Ferling

 

 

BLACK SWAN

 

 

Regi: Darren Aronofsky

Speltid: 108 min.

Premiär: 4 mars 2011

Distributör: 20th Century Fox

Genre: Thriller, drama

 

Kvasipsykologiskt melodrama

Nina (Natalie Portman) är solodansös på New York City Ballet Company. Hon bor med sin dominanta mamma, Erica (Barbara Hershey) som driver Nina hårt för att blir premiärdansös, något hon själv aldrig lyckats med som kårdansare. Deras relation är både kreativ och destruktiv. Nina är begåvad men överkänslig och utvecklar känslomässiga störningar av sin pressade livssituation. När prima ballerinan Beth (Winona Ryder) inte ska få dansa huvudrollerna Odette och Odile i Tjajkovskijs dansdrama Svansjön, ser Nina sitt livs chans. Balettchefen Thomas (Vincent Cassel) ser Ninas kvalitéer som den vita svanen, men tvekar att välja henne även till den svarta svanen pga. Ninas känslomässiga låsningar. Han provocerar Nina sexuellt för att få fram den förföriska svanen Odiles onda natur. Nina besväras också av den nya dansösen Lily (Mila Kunis), som är en allvarlig konkurrent och som försöker motarbeta henne. Nina är besatt av sitt yrke, men i takt med sina framgångar, insjuknar hon mentalt, får hallucinationer och tror sig vara förföljd. Premiärkvällen blir en succé för Nina i rollerna som Odette och Odile. Publiken ger henne stående ovationer. Men Nina har blivit psykotisk och kan inte längre skilja på dansrollen Odiles tragiska öde och sig själv, utan dör för egen hand i balettens slutscen.

 

Natalie Portman gör en fantastisk prestation i rollen som den begåvade, men förvirrade Nina och fick en Oscar för sin insats. Men hon övertygar inte som prima ballerina. Intrigen är också för skruvad för att kunna beröra på ett djupare plan. Skildringen av den hårda pressen på yrkesdansare och allt de måste offra för karriären är säkerligen rätt på flera sätt. Men filmen överdriver för att uppnå maximal spänning och tappar på vägen trovärdighet och blir i stället ett ytligt, krystat melodrama. Knepen med demoniska skepnader och musikskrällar tillhör skräckgenrens B-filmer och tar ibland ned filmen Black Swan till den nivån. Dramat drivs framåt och man vill veta hur det går. Men filmmakarnas försök att visualisera inre processer blir absurda och näst intill löjliga.

 

Filmen ges ett filmöga för Natalie Portmans inlevelse och starka prestation.

Jan-Eje Ferling

 

 

BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD

   

 

Regi: Liz Garbus

Speltid: 93 min.

Filmkategori: Dokumentär

Land: USA

Premiär: 14 oktober 2011

Från ålder: Barntillåten

Distributör: Nonstop Entertainment

 

Välgjord dok om geni och dårskap

Bobby Fischer anses av många vara den bästa schackspelaren genom tiderna och personifierade länken mellan det geniala och det bisarra. Dramat om Fischer och hans karriär är fascinerande, allt ifrån hans kaotiska barndom till hans rockstjärnestatus som världsmästare och som det kalla krigets ikon och senare som landsflykting.

 

Fischer var ett underbarn och började som 6-åring att spela schack som besatt och ägnade sig egentligen inte åt något annat under sitt 64-åriga liv. Han var född av judiska föräldrar, växte upp utan sin biologiske far, men bodde, tills han var 16 år, hos sin komplicerade mor, som blev läkare och politisk aktivist. Filmen skildrar Fischers liv, både den kände och den okände, underlige, men karismatiske kändisen, som blev en bricka i storpolitikens prestigespel mellan öst och väst.

 

Matchen om världsmästartiteln mot ryssen Boris Spasskij i Reykjavik 1972 fick stor uppmärksamhet i media och fick en kaotisk inledning, då Fischer inte dök upp förrän prissumman ökats och ekonomiska garantier ställts.

 

När schackframgångarna klingade av blev Fischer en skygg ensling och utvecklade en paranoid läggning med aggressiva antisemitiska och även antiamerikanska idéer, som blev besvärande för hans omgivning. Mitt under kriget i dåvarande Jugoslavien, åkte Fischer dit och tävlade, vilket gjorde att han bröt amerikansk lag och blev åtalad med risk för miljonböter och fängelsestraff upp till 10 år. Fischer valde att bli landsflykting och fick senare politisk asyl på Island, där han avled 2008.

Filmen visar det absurda pris Fischer fick betala för att nå sina legendariska segrar och hur detta påverkade hans psyke. Regissören Liz Garbus, som tidigare Oscarnominerats, har samlat sällsynt arkivmaterial och visar spännande intervjuer med dem som stod Fischer nära. Det är välgjort och mycket intressant och visar människan Fischer bakom hans häpnadsväckande begåvning och storartade framgångar, men också hans kriser och splittrade personlighet.


Det blir fyra filmögon för en lysande dokumentär om en schacklegend och ett fascinerande människoöde.

111006

Jan-Eje Ferling

 

 

COCO -  LIVET FÖRE CHANEL  

Originaltitel: Coco avant Chanel

Speltid: 110 min.

Regi: Anne Fontaine

Premiär: 18 september 2009

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Revansch som drivkraft och män som medel

Filmen bygger på Edmonde Charles-Roux´s biografi, ”Coco before Chanel, och skildrar kläddesignerns liv innan hon skapade sitt modeimperium. Coco Chanels liv är en slags Askungesaga, men med mörkare drag än hos sagans hjältinna. Filmen handlar om Chanel som person, mindre om klädmodets utveckling.

 

Efter moderns död, lämnades Chanel och hennes syster Adrienne på barnhem av deras tillknäppte pappa. Men Chanels traumatiska barndom gjorde henne inte till ett offer, tvärtom. Hon blev en skrupelfri pionjär med vrede och revansche som drivkrafter. Hon revolterar mot tidens kvinnoroller och deras insnörda liv i männens händer genom att skapa kläder, som närmar sig männens. Kvinnliga linjer gjorde hon rakare så att deras former underordnades, en modeprofil hon behöll hela karriären. Men hon använder männen, deras pengar och status för att nå sina mål och exploaterade sin upptäckta talang maximalt. Allt detta är fascinerande.

Chanel var först varietésångerska på krogar, med måttlig framgång, Men där möter hon sina mecenater, bl.a. miljonären Balsan (Benoit Poelvoorde), en playboy hon inleder ett förhållande med. Balsan är genom Benoit Poelvoordes gestaltning filmens mest levande karaktär. Det är en lust att se hans självklara utspel som livsnjutare och mansgris.

 

När Balsan tröttnat på Chanel, gör hon det remarkabla. Hon packar väskan och åker till hans gods på landet, tränger sig in och tar plats. Balsan säger; ”okej, två dagar", men hon stannar.  Chanel utmanar och roar Balsan med sitt egensinne, sina pojkaktiga kläder och manliga ridstil. Han låter henne hållas, eftersom hon är en villig älskarinna, nära till hands. Hon bedrar honom med hans manliga vänner, men får dem att finansiera hennes modekarriär.

 

Hos Balsan möter  Chanel kärleken och blir mjuk och sårbar. Mannen heter Arthur "Boy" Capel (Alessandro Nivola), en rik affärsman som stöder hennes affärsidé, men något giftermål blir det inte.

 

Audrey Tautou är vacker och gör en nästan porträttlik Coco Chanel i yngre år. Hennes charm och kvinnlighet skymmer tyvärr Chanels kalla, beräknande person. Regissören Anne Fontaine väjer även för Chanels skandalösa år under den tyska ockupationen av Paris, då Chanel levde lyxliv på fashionabla hotell Ritz som älskarinna åt en hög nazimilitär medan hennes landsmän slaktades på slagfälten. Något fransmännen aldrig förlät henne för.

 

Filmen är vacker, kläderna överdådiga, miljöerna utmärkta och rekvisitan extravagant. Men jag blir aldrig berörd, kanske för att Chanel heller aldrig berörde någon som person. Hon imponerade, ingav respekt, blev beundrad, men inte älskad. I det avseende lyckas Anne Fontaine göra Chanels liv och person till film.

 

Filmen får tvåfilmögon för en intressant historia om en fantastisk kvinnokarriär.

Jan-Eje Ferling

 

 

 

CORIOLANUS

   

Ralph Fiennes som  Coriolanus.

 

Regi: Ralph Fiennes

Speltid: 122 min.

Filmkategori: Drama

Land: Storbritannien

Premiär: 13 januari 2012 USA och 10 november 2011 (Stockholms Int. Film Festival)

DVD premiär: april 2012

Från ålder: 15 år

Distributör: Noble Entertainment

 

Teatralt och våldsamt Shakespearedrama i lysande filmversion.

Coriolanus (Ralph Fiennes) slår med militärt våld ned folkets uppror när dessa demonstrerar mot förtryck och svält i Rom. Coriolanus blir först hjälte, men förvisas sedan från staden av senaten för sina övergrepp. Han lierar sig då med sin tidigare fiende Tullus Aufidius (Gerard Butler) och de tågar tillsammans mot Rom för att förstöra staden. Coriolanus mor, fru och son vädjar om fred och försoning och när han då ger med sig, mördas han av Tullus Aufidius.

 

Shakespeardramer kan mycket väl sättas upp i nutida miljö, eftersom innehållet är tidlöst. Här följer filmmanus dramats originaltext. Det högstämda talet kolliderar något med den moderna utstyrseln, men man dras snabbt med i de våldsamma intrigerna och berörs starkt av de djupt mänskliga konflikterna mellan makt och kärlek. Krigsscenerna är realistiska och blodiga. Det är spännande och utgången oviss för de oinvigda.

 

Ralph Fiennes både regisserar och spelar titelrollen och lyckas utmärkt med båda. Med sig har han stjärnteam både framför och bakom kameran. Filmfotot av Barry Ackroyd är lysande. Det är både vackert och pampigt. Dekor och kostym är intill fulländning för sammanhanget. 74-åriga Vanessa Redgrave gestaltar Coriolanus´mor, Volumnia, kraftfullt och övertygande. Gerard Butler gör upprorsledaren med stark utstrålning och realism. Övrig casting är också mycket bra.

 

Iscensättningen för tanken till Natos insatser i Balkankriget. Militära ledare bär amerikanska uniformer och inspelningsmiljöerna är från trakterna kring Belgrad och Serbien.

 

Det blir fyra filmögon för mästerlig regi, strålande skådespeleri och genial iscensättning.

111101

Jan-Eje Ferling

 

 

CORNELIS  

 

 

Regi: Amir Chamdin

Speltid: 101 min.

Manus: Antonia Pyk

Filmmusik: Jack Vreeswijk

Biopremiär: 12 november 2010

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Konstnärskap och alkholism

CORNELIS föds i Holland under andra världsskriget och tas bort från sin familj av tyska soldater till ett sjukhus. Uppväxten präglar säkert Cornelis, men hur vet man inte. Cornelis Vresswijk blir hyllad svensk trubadur i Sverige, gifter sig, får barn, skiljer sig, blir alkoholiserad, ruinerad och sjuk av sitt missbruk och dör 50 år i dess konsekvenser som levercancer och diabetes. na   är en film om en av våra största.

 

Cornelis gestaltas visuellt övertygande av Hans-Erik Husby. Men skådespeleriet av samtliga aktörer är svagt i försök att ge en dokumäntär känsla och spontan replikföring. Resultatet blir ofta pinsamt pga otillräcklig regi. Det som lever i filmen är musiken och legenden Cornelis, hans dramatiska, kreativa liv. Filmens största värde är berättelsen om en av våra främsta viskonstnärer och diktare i modern tid. Man imponeras av det vackra filmfotot och framförallt den imponerande scenografiska epokbeskrivningen, Stockholm under 1960- och 1970-talet. Cornelis är en viktig för folkbildningen om vår store trubador, men räcker inte hela vägen för att beskriva det konfliktfyllda och komplexa porträttet av en missbrukande konstnär, som gör sig själv och sina anhöriga olyckliga pga obearbetad alkoholism.

 

Två filmögon för Husby och filmfotot.

Jan-Eje Ferling

 

 

CONAN THE BARBARIAN (3D)

  

Jason Momoa som Conan the Barbarian.

 

Regi: Marcus Nispel

Speltid: 112 min.

Filmkategori: Action, äventyr

Land: USA

Från ålder: 15 år

Premiär: 19 augusti 2011

Distributör: Noble Entertainment

 

Muskler, järn och blod i tunt drama

Under den Hyboriska epoken föds barbaren Conan (Jason Momoa) på stridsfältet av sin döende mor. Hans far Corin (Ron Perlman) dödas inför ögonen på Conan, när krigsherren Khalar Zym (Stephen Lang) utplånar den Kimmeriske hembyn på jakt efter hornmasken, som ger övernaturliga krafter. Den tonårige kämpen Conan beslutar sig för att hämnas. 

 

Trots att filmen till större delen består av slagskämpar i blodiga bataljer, där huvuden rulllar och krigsmän slaktas på löpande band, så är det både spännande och vackert. Stridsvrålen skallar som rytande lejon och ondskan är total, liksom revanschbegäret och hatet. 

 

Filmens dynamik håller ändå dramat igenom. Inget verkar ha sparats på rekvisita och statistarvoden. Scenografier och miljöer, äkta och grafiska, är skickligt framställda. Filmkaraktärerna är platta intill serietidningsnivå, men alla gör sitt bästa för att ge rollerna liv och profil. Jason spelar Conan med inlevelse. Han har en vackert, känsligt ansikte, som starkt kontrasterar sin muskulöse föregångare, den träaktige, nästan fule Arnold Schwarzenegger i rollen.

 

Ändå är eftersmaken lite fadd. Vad hände egentligen? Jo, hämnden tog ut sin rätt och det var allt. Elake Khalar och hans sadistiska, trollkunniga dottter Marique (Rose McGowan) krossas när deras dödskallegrotta kollapsas. Det ges inga idéer om hur bygger man samhällen, skapar relationer, bygger gemenskap och kärlek. Men det är inte heller filmens syfte. Det är våldet och kampen mellan ondska och en rättvisekrävande, ärofull hjälte som gäller och det känner vi igen från ett otal produktioner sedan film började göras.

 

Så publiken får vad den förväntar sig av Conan the Barbarian och det med råge. Filmen är inte dålig, även om handlingen är både förutsägbar och platt. Gillar man genren, så är filmen en hit och man får rejäl valuta för pengarna. De flesta storfilmer är numera i 3D och tekniken känns fortfarande onödig och obekväm. Den tillför inget till den totala filmupplevelsen.

 

Det blir tre filmögon för den magnifika scenografin och för filmens och sagans dynamik.

Jan-Eje Ferling

 

 

COWBOYS & ALIENS

  

 

Regi: Jon Favreau

Speltid: 119 min.

Filmkategori: Action, Sc-Fi

Land USA

Från ålder: 15 år

Premiär: 26 augusti 2011

Distributör: United International Pictures

Recension HÄR

 

Snyggt jobb, men vanlig story i förutsägbar western.

Jake Lonergan (Daniel Graig) vaknar upp i öknen utan minne och med ett massivt metallarmband. Han blir överfallen av banditer, men har ihjäl dem och tar häst, hund, kläder och pengar och rider till närmsta lilla stad. Där hamnar han i bråk och fängslas. När Jake ska föras till federala scheriffen i fångtransport, attackeras staden plötsligt av rymdfarkoster, som bombar och fångar in människor. Jake klarar sig och ger sig iväg med stadens krösus, Woodrow Dolarhyde, (Harrison Ford)  på jakt efter monster och deras byten.

 

Filmtiteln antyder att rymden nu anfaller vilda västern och så sker det också. Hiskeliga aliens far fram och kidnappar folk i ett 1800-tals ökenområde, där cowboys super och vallar kor. Handlingen är densamma, från ett otal sc-fi-filmer, som gjorts i olika miljöer och epoker. Vi vet hur det går och vilka som är goda och onda. Harrison Ford spelar en kaxig rikeman, men mjuknar och blir allt mänskligare och får därför överleva. Graig är den tyste hjälten som inget räds, löser problemen och är på vippen att få den vackra damen Ella Swenson (Olivia Wilde).

 

Det är välgjort på alla sätt. Miljöer, scenografi, casting, klipp, regi, grafik och skådespeleri. Allt är proffsigt och bra. Men historien är som en matinérulle från 50-talet i s/v, fast i ny kostym. Den yngre generationen gläds åt spänning och fantasi, men vi seniorer längtar efter att bli överraskade och bli berörda. Det är inte tråkigt, men intrigen är alltför bekant.

 

Graig och Ford ger filmen karaktär och nerv. Med sina yrkeskickligheter vet de exakt vilken blick, kropprörelse eller tajmning det ska vara. Det imponerar. Manus förklarar inte allt, men dialogen är skönt korthugggen och skarp. Det finns sentimentala scener, som slängs in för att förmänskliga figurerna, men det blir bara smetigt och tillgjort. Det är bäst och roligt, när lurviga gubbar gör upp om prestige och revir.

 

Det blir tre filmögon för välgjort filmmakeri och för Graigs och Fords insatser.

Jan-Eje Ferling

 

 

DEN NAKNA MANNEN    

 

 

Dokumentär

Regi: Joonas Berghäll, Mika Hotakainen

Speltid: 81 min.

Premiär: 20 augusti 2010 

Distributör: Folkets Bio

Känsligt om mäns sårbarhet

Finnen "super och tiger", säger lite ironiskt en av de bastande männen i filmen. Men filmens karlar visar även andra sidor. I bastuns nakenhet och kamratlig närhet öppnar de sig för varandra, i varje fall i denna gripande dokumentär. Dom erkänner sina misstag; supandet, brotten och oförmåga att se sammanhangen i sina liv.

Deras berättelser handlar om svåra förluster; barn som tagits ifrån dem, dödssjuka fruar som dom vårdat och förlorat eller som begått självmord, hopplösa vårdnadstvister och rättegångar. Och visst sups det i bastun, som traditionen är eller när smärtan blir för stor.

Men de skildrar också lyckostunder, när de fick klippa navelsträngen på sina nyfödda barn och hålla dem i famnen. Eller när de på ålderns höst funnit kärleken på nytt och hittat lyckan igen. En av männen fick ett uppvaknande efter ett liv i kriminalitet, droger och självmordsförsök, när en blå fjäril en sommarkväll sätter sig på hans arm, breder ut sina vingar och visar på livets skönhet och känslighet. Det vackra filmfotot av Heikki Färm och Jani Kumpulainen visar inte bara männens kroppsliga och själsliga nakenhet, utan även poesin i de kärva, finska landskapet.

Filmen rör sig mellan olika socialgrupper, men berättelserna är desamma. Det är gripande och känsligt. Man förvånas över männens mod att visa svåra känslor inför kameran. Vi får männens förtroende och de växer i våra ögon. Filmen slutar med grand final. Några män startar upp en finsk sång, som sedan fortsätter genom leden och avslutas av en kraftfull manskör.

Filmen vår fyra filmögon.

Jan-Eje Ferling

 

 

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT, LARRY CROWNE

Tom Hanks och Julia Roberts

 

Regi: Tom Hanks

Speltid: 90 min.

Filmkategori: Romamtisk komedi

Land: USA

Premiär: 2 september 2011

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Stjärnglans i meningslös filmstory

När den trivsamme, men vanlige varuhusanställde Larry Crowne (Tom Hanks) får sparken för att han saknar högskoleutbildning, bestämmer han sig för att ta upp sina studier igen. Han är frånskild och djupt skuldsatt med stor villa och bil och måste börja sälja sina tillgångar för att klara sig. På högskolan träffar han en grupp mopedåkande ungdomar, som tar med honom i sitt gäng. Larry blir rekommenderad att ta en kurs i presentationsteknik, där han möter sin sura, dåliga och skåpsupande lärare, Mercedes Tainot (Julia Roberts), som är olyckligt gift med en porrsurfande B-författare. Larry och Mercedes blir vänner och ljuv musik uppstår.

 

Kan en film med två filmikoner av rang bli en flopp? Jadå, med besked. Det är förvånande, att Tom Hanks, som även regisserat och samskrivit manus till filmen med Nia Vardalos , överhuvudtaget sjösatt ett så meningslöst projekt. Det saknas inte talang. Alla framför och bakom kameran gör ett proffsigt jobb, men filmstoryn, manus och rollkaraktärerna och hela filmidén är så tunna och platta, att även 80-talets Starlet-press för tonårstjejer skulle kunna tveka att ta in den. 

 

Vadrför satsa så mycket begåvning på en så dålig filmhistoria? Kanske är pengar inget problem för finansiärerna? Är det bara en lekstuga för Tom och Julia? Går allt att sälja med kändisnamn och mördande reklam? Är det så, att DVD-kunder och filmkanaler ändå till sist köper filmen och ger projektet pay-off?

 

Det blir ändå ett filmöga för de duktiga skådespelarna, som dock kämpar förgäves att göra sina rollfigurer trovärdiga i denna filmflopp.

Jan-Eje Ferling

 

 

DET ÄR UPP TILL DIG!

Förfilm: Martin och Johan (19 min.)

   

 

Regi: Maj Wechselmann

Speltid: 80 min.

Filmkategori: Dokumentär

Land: Sverige

Premiär: 28 oktober 2011

Från ålder: 15 år

Distributör: Folkets bio

 

En ytterst angelägen dok med ojämn kvalité.

Sedan upptäckten av olja och gas i södra Sudan har livet för hundratusentals av landets invånare blivit ett helvete. Oljebolagen har samverkat med Sudans president Omar al-Bashir, som med de brutalaste metoder; svält, tortyr, mord och slaveri, "rensat" oljefälten från civilbefolkning. Konflikten har lett till inbördeskrig med två miljoner döda och fyra miljoner på flykt. Filmen belyser bl.a. företaget Lundin Oil/Petroleums verksamhet i Sudan, mitt under inbördeskriget.

 

Förfilmen handlar om journalisterna Martin Schibbye och Johan Person, när det var på väg att undersöka de militära insatserna i Ogadenprovinsen i Etiopien.

 

Maj Wechselmanns filmer är alltid gjorda med stort engagemang och i stark solidaritet med svaga och utsatta. Så även här. Hon är en noggrann forskare och uppgifterna, och även anklagelserna i filmen, känns trovärdiga och blir styrkta på olika sätt. Filmens innehåll är högaktuellt och därför kan detaljer som ljud, bildkvalité, tempo och devis dramaturgi av tidsskäl inte bearbetats tillräckligt. Men budskapet går fram med stor klarhet. Det mänskliga och fullständigt orättvisa lidandet som filmen visar att civilbefolkningen utsatts för, är nästan outhärdligt att ta in. Att hänga upp människor i taggtråd, att våldta barn och kvinnor med död eller invaliditet som följd, att bränna värnlösa familjer inne i deras hyddor och att sälja kvinnor och barn på slavmarknad i modern tid, är grymheter som kan övergå ens förstånd.

 

Utrikesminister Carl Bildts yttranden, som tidigare styrelseledamot i Lundins oljeföretag, när han ställs inför konstitutionsutskottet är betänkliga. Även ägarna Lundins svar på frågorna vid samma tidpunkt ger kalla kårar. Med nollställda ansikten och oklanderligt klädda ger de några enstaviga ord till politikerna, som söker förstå de oerhörda övergreppen och kapitalets omänskliga drivkraft.

 

Det blir fyra filmögon för en brännande dok gjord med saklighet och starkt engagemang för humanitet och sanning.

111025 

Jan-Eje Ferling

 

 

DRIVE

   

Ryan Gosling och Carey Mulligan i Drive. 

 

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Hossein Amini, baserat på James Sallis bok

Speltid: 100 min.

Filmkategori: Thriller, drama

Land: USA

Premiär: 18 november 2011

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Från ålder: 15 år

 

Våldsam och ömsint thriller i utmärkt regi.

Driver (Ryan Gosling) är stuntförare i filminspelningar och även bilmekaniker. Han gör också körjobb åt rånare. Drivers bakgrund är okänd. På bostadshotellet träffar han grannen Irene (Carey Mulligan) och hennes sexårige son. När Irenes man Standard (Oscar Isaac) kommer ut från fängelset har han oreglerade skulder till maffian och tvingas gör ett rån mot en pantbank för att bli skuldfri. Driver ställer upp som bilförare, för Irenes och sonens skull, men rånet går snett och Standard dör. Driver hamnar i en hämndkomplott och släpar runt på rånbytet, en miljon dollar, förföljd av maffian, som vill ha sina pengar. En blodig katt-och-råtta-lek börjar, där Driver drivs till mord och misshandel och blir själv svårt skadad.

 

Hjälten Driver har olika, delvis motsägelsefulla sidor. Han är Inte bara god och moralisk, utan är även kriminell och våldsbenägen. Ändå inger han snabbt förtroende med sitt lugn, sin skicklighet och hjälpsamhet. Men när han blir trängd, slår han till, som skorpionen på hans jacka. Och hans komplexa person är fascinerande.

 

Drivers "ariska" utseende kan tolkas som överlägsenhet. Och han tar sig friheter. Utan tvekan går han in och blir som make och pappa till vackra Irene och hennes som, trots att hon redan är gift. Otrohet är inget problem för Driver. Irenes man Standard har sydländskt utseende och är, visar det sig, underlägsen Driver. Blonda, vackra Irene framstår som en ängel, men finns redan i brottsliga kretsar och har inga skrupler vad gäller Standards omoral. Men när blåögde, blonde Driver dyker upp, väljer hon utan tvekan honom. Och vi tycker hon gör rätt.

 

Så det finns rasistiska tendenser i filmen som jag tror påverkar oss. Vi väljer hela tiden var vi vill lägga vår lojalitet och därifrån bygga vår moral. Filmkonsten har alltid gett oss bilder av hur bovar och hjältar ser ut och beter sig. Med åren har bilderna förändrats, men inte mycket.

 

Driver är en skickligt gjord film i sin genre. Vacker, suggestiv och välregisserad. I flera scener är dialogen ordlös mellan framförallt Irene och Driver. Ändå förstår vi vad som händer mellan. Filmfotot av Newton Thomas Sigel är utmärkt. Stämningsfulla bildsvep över staden blandas med närbilder på karaktärerna, där varje mun- eller ögonrörelse säger mer än orden från deras läppar. Mycket bra. De annars traditionella biljakterna får här nya perspektiv och blir intensivare.

 

Castingen är så rätt och valet av Ryan Gosling som Driver ett fynd. Hans utstrålning och spelförmåga är perfekta för rollen. Övriga aktörer är också rätta för sina roller. Miljöerna är välvalda för sammanhanget och lyfts stämningsfullt fram av det fina filmfotot.

 

Våldsscenerna är kraftfulla och blodiga. Vi hör skallbenen krossas och ser hur skallbenet sprängs av kulorna och ser kött och blod flyga runt i ultrarapid. Det är underhållningsvåld att avsky eller att fängslas av. Som åskådare kan man försvara sin fascination av våldet med att det blir "på riktigt" och är därför berättigat. Kameran väjer inte för det värsta, utan lyfter fram det, nästan till en njutning. Det är manipulativt och det finns där, därför att vi vill ha det så. Och det ger, tyvärr, mersmak. Man kan tycka sig vara väl förankrad i sina värderingar och sin moral och därför opåverkbar av filmkonsten. Men det är inte sant. Vi färgas av våra intryck och upplevelser. Och bra film är starka upplevelser.

Driver är en spännande film därför att den är delvis oförutsägbar. Styrkan är regin och castingen, men filmfotot och musiken är lysande.

Det blir fyra filmögon för en bra thriller där alla kompetenser, casting, regi, agerande, filmfoto och musik samverkar till en fascinerande helhet.

111115

Jan-Eje Ferling

 

 

EL BULLI - COOKING IN PROGRESS

 

Chefskocken Ferran Adriá med sin närmsta medarbetare i matlagningslaboratoriet. 

 

Regi: Gereon Wetzel

Speltid: 108 min.

Filmkategori: Dokumentär

Land: Tyskland

Premiär: 21 oktober 2011

Från ålder: Barntillåten

Distributör: Nonstop Entertainment

 

Passion och vetenskap i världens bästa kök

Den trestjärniga restaurangen El Bulli stänger sex månader varje år för att ägaren och kockarna ska experimentera fram nya smaker och menyer i ett matlagningslaboratorium i Barcelona. Chefskocken Ferran Adriá anses vara världens bästa. Han driver sina medarbetare till högsta kvalité med disciplin och empiriska metoder. Det handlar lika mycket om känslor, etik, färg och form som om smak. Matgästerna får under tre timmar äta 35 olika rätter, som är konstverk skapade med fantasi på gastronomisk toppnivå och serverade med stor elegans. Vad sägs om friterad tonfiskmärg i egen ragu, frusen ros eller bladostron med gingerspray? Priser och kostnader tas inte upp i filmen. Restaurangen drivs med förlust. De stora intäkterna kommer från licensierade produkter och böcker. 

 

Tyvärr stängde El Bulli för gott den 20 juli 2011 för att övergå till en kulinarisk tankesmedja 2014, utan restauranggäster. Filmen skildrar i huvudsak arbetet i laboratoriet och mindre drivandet av själva restaurangen. Man saknar intima personportätt med ägarens och personalens egna berättelser. Men man får insyn i en matvärld som kan avfärdas som depraverad snobbism, men det skulle inte räcka som drivkraft. Ferran Adriás passion kanaliseras i intensiv, seriös forskning i hur matupplevelser kan optimeras och därmed förhöja livskänsla och njutning.

 

2009 var Vattnets år på El Bulli. Och vatten, is och ånga ingick i många rätter, som serverades den säsongen och syftade till att förstärka matupplevelsen. Ett roligt inslag var när chefskockarna handlade i saluhallen och köpte fem druvor. Säljaren frågade om det handlar om den ekonomiska krisen, men svaret var att större kvantitet skulle vara en distraktion.

 

Kockteamets administration, att fånga upp och dokumentera testresultaten från laboratoriet, är massiv. Resultaten vägs mot varandra och rangordnas. Sammanställning av menyerna sker långt senare och in i det sista görs justeringar. Av misstag serverades kolsyrat vatten i cocktailen på hassnötsolja och vodka, men felet blev en succé.

 

Filmen fascinerar säkert matälskare. Den otroliga precisionen och djupdykningen i naturprodukternas smaker i olika processer angår kanske inte oss vanliga konsumenter. Men det stora utbudet av kokböcker och matlagningsunderhållningen har höjt matintresset hos alla. Samtidigt frågar sig några av oss om den hårda människosynen, aggressiviteten, utslagningen och bristen på respekt för djur och natur, som kommer fram i skildringar från topprestauranger och i kocktävlingar på elitnivåer, mera handlar mera om maktmissbruk och förakt än omsorg om människor och miljö.

Filmen får två filmögon för en intressant, men lite opersonlig dokumentär.

Jan-Eje Ferling

 

 

ELIAS OCH JAKTEN PÅ HAVETS GULD

  

 

Regi: Lise Osvoll

Speltid: 77 min.

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Genre: Barn/Familjefilm

Originaltitel:Elias og jakten på havet

Premiär: 25 mars 2011

 

Charmigt och välgjort om talande båtar.

Fiskemaffian hotar Lugnviks fiskeläger. Polardrottningen (Nanne Grönvall) har dragit in med sina jättemaskiner, som dammsuger havet på fisk. "De små försvinner och de stora vinner", säger hon. Småfiskarnas framtid ser mörk ut. Men den käcke båten Elias (Elias Olsson) och den söta miniubåten Doppie (Filippa Åberg) räddar fiskevattnet åt Lugnvik och blir dessutom goda vänner. Ingen får vikingaskatten på havsbotten, men ordningen återställs och slutet är gott.

 

Filmens vackra grafik imponerar. Landskap och hav känns naturliga. Figurernas rörelser och mimik är lugna och uttrycksfulla till skillnad från många andra animerade filmer med maximerat tempo och skrikvolym, som förtar historien. Nanne Grönvall är iskall och magnifik som Polardrottningen och framför en av sångerna i filmen.

 

Filmen är en saga, med onda och goda. Handlingen är förutsägbar, men man har trevligt och charmas av de olika karaktärerna och den enkla berättelsen.

 

Tre filmögon för fin grafik, charmiga figurer och utmärka svenska röster.

Jan-Eje Ferling

 

 

EN ENDA MAN   

 

Originaltitel: A Single Man

Speltid: 100 min.

Regi: Tom Ford

Premiär: 19 februari 201

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Gay drama i lyxförpackning

George Falconer (Colin Firth) undervisar på college. Han förlorar sin manlige livskamrat Jim i en trafikolycka och får veta av Jims släktingar att han inte är välkommen till begravningen. Förlusten är förödande för George, som förtvivlat söker anledningar att gå vidare med sitt liv. Under en dag följer vi honom i hans möten med nya män, vänner och i ett självmordsförsök.

 

Julianne Moore gör ett lysande porträtt av en ”faghag" (kvinnlig vän till bögar). Hon är strålande vacker, som salongsberusad, övergiven överklasskvinna och tröstar den otröstlige George. Men hon hoppas även på hans ”omvändelse från gay till hetero, för att få äga honom som man. Filmen bygger på en roman av Christopher Isherwood. Modeskaparen Tom Fords filmdebut är lovande, men som förväntat, ett gay drama med modellvackra människor i tjusiga miljöer. Dramats nerv och tragedi berättas skickligt med återhållsamma uttryck, men ytan tar ofta över. Det finns humor och värme i den tragiska historien och man har aldrig tråkigt. Colin Firth är elegant och rörande sorgesam i sina nystrukna skjortor och sin charmlugg. Han vann pris som bästa skådespelare vid Venedigs Filmfestival.

 

Filmen får tre filmögon för Colin Firths vackra sorg, Julienne Moores rollprestation och det utsökta filmfotot av Eduard Grau.

Jan-Eje Ferling

 

 

EN ENKEL TILL ANTIBES

Rebecca Ferguson som Marie och Sven-Bertil Taube som George

 

Regi och manus: Richard Hobert

Speltid: 105 min.

Filmkategori: Dramakomedi

Land: Sverige

Premiär: 30 september 2011

Från ålder: Barntillåten

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Svensk skådespelarelit i tunn såpafilm.

Vem och hur väljer man manus, regissör och skådespelare när svensk film skapas? Vilka privata eller offentliga finansiärer ser möjligheter i filmmanus, som inte ens höjer sig över föraktade såpa-serier på TV? Tror man att det räcker med att kasta in några kända svenska skådespelare för att skapa kvalitetsfilm? En enkel till Antibes väcker dessa frågor och svaren uteblir. 

 

Filmen handlar om pensionerade fransklektorn George (Sven-Bertil Taube) som får nog av sin tjuvaktiga hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) och av sina vuxna barn, som försöker sälja hans hus för att komma över pengarna. Som motdrag gör George upp en plan tillsammans med sin vän och granne Olof (Iwar Wiklander) och ger sig iväg till sin ungdomskärlek Christine (Catherine Rouvel) i Antibes. Resan kompliceras och försenas dock, men slutet får ändå en slags försoning.

 

Måste hjärtevännen bo i Antibes? Hade det inte räckt med Varberg eller Åmål, som inte hade ändrat handlingen ett dugg? Men det blir finare och intressantare med ett franskt ortsnamn, vilket jag tror filmmakarna menar.

 

Filmmanuset har en del bra repliker, men det räcker inte. Historien är skruvad intill svensk pilsnerfilm från 30-talet, som ofta hade lysande farser. Men i denna dramakomedi blir det lustiga bara löjligt.

 

Sven-Bertil Taube gör allting med stil och fint konstnärskap. Han kämpar för att göra rollen George genuin och intressant och lyckas nästan, tills svagt manus och ännu svagare regi ställer hinder i vägen. Flerfaldigt belönade Richard Hobert är legendarisk som regissör och författare inom svensk film, men här går han bet. Spelstilen känns förlegad. Storyn verkar vara försök till modernt lustspel, men faller pladask. Är filmen planerad som en sista hedersplakett till Hobert? I så fall ges han en patetisk sorti.

 

Filmfoto (Jens Fischer) och musik (Björn Hallman) är god standard, men klippningen verkar ha fått kämpa för att ge tempo i scenerna med dålig regi. 

 

Filmkaraktärerna är antingen schabloner eller osannolika. Marias vändning från skrupelfri kriminell till snäll hemmaflicka är inte trovärdig. Den alltför hygglige grannen Olof är med från början till slut, men förblir ändå anonym. Rollen Catherine blir en fånig smilfink med läppimplantat och utan historia eller karaktär. Georges barn Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) är stygga, men blir snälla. Det är enkelt intill sagoboksstandard. Begravningsentreprenören Tony (Torkel Petersson), som George träffar på sin resa, är en vriden blandning av seriös begravningsentreprenör, hälsoprofet och lekfull cowboy. Rollen håller inte ihop och skådespelare Torkel kommer därför inte heller till sin rätt.

 

Det blir ett filmöga för vår älskade Sven-Bertil Taube, som är enda anledningen till att se denna dåliga film.

Jan-Eje Ferling

 

 

EN MAN SOM SKRIKER

 

Youssouf Djaoro som Adam i En man som skriker.

 

Regi och manus: Mahamat-Saleh Haroun

Originaltitel: Un homme qui crie

Speltid: 92 min.

Filmkategori: Drama

Land: Tchad

Premiär: 18 november 2011

Distributör: Folkets Bio

Från ålder: 15 år

 

Intim skildring av förluster och tyst förtvivlan.

Adam (Youssouf Djaoro), även kallad Champion, är poolmaster på ett lyxhotell i Tchads huvudstad N'Djamena och lever ett ordnat liv med sin fru Mariam (Hadje Fatime N'Goua) och sin son Abdel (Dioucounda Koma). Kriget i landet mellan regeringen och rebellerna närmar sig staden. Samtidigt utser hotellet sonen Abdel till poolmaster och Adam till entrévakt, en nedgradering Adam tar hårt. Sonen Abdel blir sedan tvångsrekryterad och tvingas ut till stridslinjen, där han skadas svårt. Abdels flickvän är gravid och flyttar hem till Adam, som ger sig iväg till fronten för att hämta hem sin son. Men Abdel dör på hemvägen och Adam begraver honom i floden.

 

Det är plågsamt att se Adams sorg och maktlöshet, när hans livssituation förändras. Problemet är att han inte förmår tala om sin smärta och det blir också filmens problem. Det segar ordentligt när kameran i långa bildsekvenser skildrar Adams sorgsna ansikte. Hans lidande är inte bara oro för andra, utan för livets orättvisor och kanske mera för sin sociala ställning och ytterst tvivlet på Gud. Han blir djupt deprimerad och filmen ger inget hopp.

 

Filmen vann jurypriset i Cannes 2010 och Cinemafrica 2011, vilket delvis är märkligt, eftersom filmens tempo är trögt intill leda. Om filmen förtjänst ligger i att kunna skildra inre processer, så blir det ändå påfrestande för publiken, som vill känna att berättandet inte fastnar, utan drivs framåt. Film är inte stillbild, utan rörliga bilder med tempo och handling. Det är filmkonst att visuellt kunna återge händelser på ett fängslande och därmed underhållande sätt.

Regin och skådespelarnas insatser känns realistiska, nästan dokumentära. Filmkameran fångar bra ökenhettan, tristessen i bostadskvarteren och människornas krigströtthet. Det finns ingen exotisk romantik i filmen. Om syftet är att fostra oss åskådare till empati och politisk medvetenhet, så är det gott och väl. Men vi vill också bli engagerade, roade och känslomässigt berörda. Det afrikanska filmen bör stödjas och uppmuntras, men bedömas likvärdigt.

Trots filmens allvar och beskrivning av livets orättvisor, så blir det bara två, om än starka filmögon för filmens saklighet och delvis starka rollporträtt.  

111114

Jan-Eje Ferling

 

 

FAMILJEN JONES  

 

(The Joneses)

Regi: Derrick Borte

Speltid: 95 min.

Premiär: 14 maj 2010 Distributör:
Distributör: AB Svensk Filmindustri

Stjärnglans i medioker melodrama

Steve Jones (David Duchovny från Arkiv X) och hans hustru Kate (Demi Moore) flyttar med sin två tonåringar till ett pampigt hus i ett välbärgat villaområde. Grannar och nya vänner imponeras av familjens charm, goda utseenden och perfekta familjeliv. Snart är karusellen igång i det mondäna sällskapslivet. Alla vill härma deras livsstil; kläder, möbler, bilar, golfutrustning, skönhetsmedel. Men allt är bara yta. Familjen är inte släkt och äger ingenting. Steve, Kate och barnen är anställda av ett affärsföretag, som skapat en låtsasfamilj genom casting. Familjens säljprestationer mäts regelbundet av företaget. Kate är gruppens chef och rapporterar i sin tur till iskalla KC (Lauren Hutton).

Familjens privata känslor börjar skymta, men Kate håller ställningarna utåt, som den stenhårda karriärist hon är.

Så kommer den förväntade katastrofen. Lögnerna krackelerar och familjen avslöjas som bedragare. Pappa Steve är egentligen en ogift bilförsäljare. Sonen Mick är gay och dottern Jenn förför äldre, gifta män på löpande band. När grannen begår självmord efter att ha förköpt sig på Steves affärsprylar, ger Steve upp och röjer familjens affärshemlighet. Så kommer det fåniga slutet. Kate ingår i en ny låtsasfamilj, men Steve söker upp henne och de erkänner sina känslor för varandra. De lämnar projektet tillsammans.

 

De finns, i sak, stora luckor i filmens innehåll. Ett affärsföretag med så stor, riskfylld investering, skulle naturligtvis kartlagt allas bakgrund, deras känslomässiga status och testat personkemi sinsemellan. Sannolikheten att deras ganska välsituerade vänner och grannar rakt av köper allt är osannolikt. De är redan vackra, stilfulla, erfarna med etablerade liv. Skådespelarna gestaltar karaktärerna utmärkt. Miljöerna är tjusiga. Dialogen direkt och avskalad. Men storyn är fånig och har brister i sin såpaliknande handling. I jämförelse med Tv-serien Andra avenyn, så gör den såpan långt bättre ifrån sig, om än med mindre medel.

 

De två filmögon går till skådepelarna Demi Moore och David Duchovny.

Jan-Eje Ferling

 

 

FARBROR BOONMEE SOM MINNS SINATIDIGARE LIV

  

 

Regi och manus: Apichatpong Weerasethakul

Speltid: 113 min.

Premiär: 29 april 2011

Genre: Drama

Distributör: Folkets Bio

 

Långsamt och värdigt om livets gåta

Farbror Boonmee (Thanapat Saisaymar) är döende i en akut njursjukdom. Han är änkeman och driver en frukt- och biodling tillsammans med sin handikappade svägerska Jen (Jenjira Pongpas) i Thailand på gränsen till Laos. Under en middag uppenbarar sig Boonmees döda fru Huay (Natthakarn Aphaiwonk) och som hjälper Boonmees på hans sista resa mot döden. Även Boonmees döde son Boonsong uppenbarar sig vid middagsbordet. Han är hårbevuxen och på gränsen mellan djur och människa.

 

Filmmakaren Weerasethakul har vunnit flera internationella filmpriser, bl.a. Guldpalmen i Cannes 2010 för filmen. Han är född i Bangkok och utbildad arkitekt. Hans filmer använder ofta en ickelinjär dramaturgi och hans tro på själavandring mellan olika livsformer präglar hans filmer, som även tar upp politiska och sociala frågor.

 

Filmen är en vacker, tragisk berättelse, men också ett filosoferande över livets gåta, där inkarnationen tas för given. Filmen känns på flera sätt dokumentär med sin långsamma, realistiska skildring av människors liv och miljöer. Skådespelarna är naturliga och trovärdiga i sina roller. Men regissörens egen livssyn med spöken och andar känns lite för påträngande, nästan manipulativt förförisk för oss sekulariserade västlänningar. Weerasethakul struntar i branschens krav på tempo för att hålla publikens intresse vid liv. Och det är också filmens styrka. Bilderna får vila i landskapet och på rollgestalterna. Filmmakaren antas mena att frågorna om livets mening och dödens natur är viktiga och måste få tid att sjunka in.

 

Jag var trollbunden under filmen. Dramat drevs hela tiden framåt med sin centrala berättelse om Boonmee, men också med sina sidoberättelser, som om den förrymda vattenbuffeln och om den ansiktsskadade prinsessan, som förbannar sitt öde. Hon trodde inte på sin älskares kärleksförklaring därför att han inte erkänner hennes fysiska problem, utan dyrkar hennes perfekta önskebild. Prinsessan lägger av sina kungliga smycken och parar sig med en fisk som ser henne för den hon är. En tredje berättelse är om en munk, som lämnar templet och söker sig till Jen och hennes släkting på hotellrummet efter Boonmees begravning, och som lägger av sig sin munkklädnad.

 

Även om filmen är välgjord, märklig och gränsöverskridande, så är den ett personligt filosoferande över tillvarons djupaste frågor. Weerasethakul har inga svar, men det är givande att få ta del av hans bildspråk och livsåskådning.

 

Tre filmögon för en annorlunda filmupplevelse med en vacker berättelse skildrad på ett otraditionellt sätt.

Jan-Eje Ferling

 

 

FAST & FURIOUS 5 (Fast Five)

   

 

 

Regi: Justin Lin

Speltid: 130 min

Premiär: 4 maj 2011

Genre: Action, Thriller

Distributör: United International Pictures

 

Sensationella actionscener i medioker gangsterfilm

Dom Toretto (Vin Diesel) är yrkesgangster och dömd till 25 års fängelse. Under fångtransporten fritas han av sina kompisar. Gänget behöver stålar och rånar spektakulärt ett tåg på tre värdefulla bilar, varav en innehåller ett chips med viktig info om Rio de Janeiros storgangster Reyes´ (Joaquim de Almeida) verksamhet. Reyes´ jakt på chipset blir början på en osannolik historia, där Dom Toretto och hans gäng bildar team med den okorrumperade poliskårens hjälte Hobbs (Dwayne Johnson) för att bekämpa Reyes gangstersyndikat och lägga beslag på hans förmögenhet.

 

Filmens actionscener är antagligen de mest påkostade och vidlyftiga som visats. Dom imponerar med sin precision och våldsamhet och har filmens egentliga publika värde. Man anar inga animerade, grafiska knep för att göra det omöjliga möjligt. Här krossas halva Rios trafikleder med stor kraft. I övrigt är det en traditionell polisfilm med kamp mellan onda och onda och goda. En parad av kriminella rollfigurer övertygar knappast mer än serietidningarnas stereotyper. Några korta, sentimentala scener ska intala oss att de hårdkokta skurkarna i botten drivs av kärlek till sina familjer och deras säkerhet.

 

Men det finns humor i de överdrivet kärva och ordknappa dialogerna. Fighterna mellan muskelbroilerna Dom Toretto och Hobbs är gladiatoriskt kraftfulla. Dom Torettos fåordighet blir rolig när det visar sig att hans smarta B- och C-planer överraskar och förvånar hans kollegor. I slutscenerna går biljakternas biljakt genom huvudstaden, släpandes på ett stort kassavalv, som antas innehålla pallaster med gangsterkungen Reyes dollars. Det är underhållande och komiskt, om än med förutsägbar utgång.

 

Justin Lin´s regi imponerar. Castingen känns rätt för filmens genre. Filmfoto, filmklipp, ljud och musik bildar en maffig, proffsig helhet, som gör filmen, i sitt fack, till en stark bioupplevelse.

 

Upplösningen är moraliskt tvivelaktig. Bovarna kommer undan med polisens hjälp och kan njuta det goda livet med Reyes rikedom. Filmen utspelas till stor del i Rios fattigkvarter, favelas, som tyvärr återigen tecknas som ett tillhåll för korrupta, kriminella element. Och som vanligt dödas hänsynslöst ett stort antal bovar och poliser i skottdramerna.

 

Men film får ändå fyra filmögon för sina fantastiska actionscener och sitt höga underhållningsvärde inom sitt slag.

Jan-Eje Ferling

 

 

 

FÖRBJUDEN KÄRLEK (Circumstance)

   

Nikohl Boosheri (Atafeh) och Sarah Kazemy Shireen) i Förbjuden kärlek.

 

Regi: Maryam Keshavarz

Speltid: 107 min.

Filmkategori: Drama

Land: France, USA, Iran

Premiär: 2 december 2011

Från ålder: 15 år

Filmdistributör: Nonstop Entertainment

 

Uppror och drifter i den iranska teokratin.

Mehran (Reza Sixo Safai) och Atifeh (Nikohl Boosheri) är syskon i en välbärgad iransk familj. Brodern Mehran kommer hem efter drogbehandling och blir utövande islamist och lierar sig med mullornas hemliga polis. Han låter installera övervakningskameror i familjens villa. Atifeh´s skolkamrat Shireen (Sarah Kazemy) hade intellektuella föräldrar, som "försvann", eftersom mullorna inte uppskattade deras politiska idéer.

 

Atifeh och Shireen söker tröst hos varandra i det förtryckta iranska samhället och inleder en kärleksrelation. De går på underjordiska fester med droger och fria sexuella kontakter. De stöder den framväxande gay liberation och dubbar porrfilmer. Konsekvenserna för flickorna blir hårda och Atifeh vill att de ska fly till Dubai. Men Mehran tvingar Shireen att gifta sig med henne och hon ger slutligen efter för trycket. Atifeh försöker fly från landet.
Filmen marknadsförs som en kärlekshistoria, men är i grunden en politisk protest mot den iranska teokratin. Den har filmats i Libanon av förståeliga skäl. Föräldrarna, i familjen som skildras, revolterade mot Shahens diktatur och när den muslimska revolutionen tog över, anpassade sig föräldrarna och blev rika och profana. Dottern Atifeh´s uppror är både mot samhället och mot familjens slapphet mot regim. Det är osäkert om hon verkligen är lesbisk eller om den läggningen vuxit fram som protest mot de låsta familjetraditionerna.

Man kan fascineras av iraniernas artighet och vänlighet mot varandra. Släkt och familjer stöder och hjälper varandra. Det finns varmt troende islamister, som visar humanitet och empati för andra. Man är intresserade av varandras liv och inte bara för kontroll och bestraffning, utan för att man bryr sig. Det är en styrka, inte minst för den unga generationen. Men om man bryter mönstret, så kan följderna bli katastrofala. Utstötning, fängelse och även dödstraff. Detta är upprörande för oss sekulariserade och fria västerlänningar och med alla rätt.

 

Filmen stannar gärna vid kvinnornas kroppar och deras fysiska njutningar. Tonåringarna drömmer om fria liv i USA och skriker sexord, röker och svär över mullorna för att bli kvitt sina frustrationer. Det finns ingen humor i detta. Skratten fastnar i halsen.

Man får känslan av att filmmakaren Maryam Keshavarz både vill reta våra sinnen och visa på orättvisorna i Iran. Det gör att filmen haltar, men är också dess styrka. Vi blir både underhållna och uppskakade. Den återkommande österländska musiken i filmen är ödesmättad och vacker. Filmfotot är njutbart och modernt och scenografin skickligt gjord. Castingen är utmärkt, men skådespelarna lite stela i sitt agerande och kvinnorna poserar ibland onödigt länge. Det är en regifråga.

 

Det blir tre filmögon för en spännande berättelse, för de vackra, begåvade kvinnliga aktörerna och för filmmakarens politiskt mod och engagemang.
111123

Jan-Eje Ferling

 

 

GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV   

Regi: Joann Sfar

Biopremiär: 9 april 2010

Speltid: 135 min. Tillåten från: 7

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Poetiskt drama om en megastjärnas liv och leverne

Den franske sångaren och kompositören Serge Gainsbourgs liv har blivit film av serietecknaren Joann Sfar. Sfars långfilmsdebut tecknar ett ömsint porträtt av den skandalomsusande artisten, men skonar oss ändå från alltför pikanta detaljer om den rökande, drickande, knullande estradörens och nationalskaldens utlevelser.

 

Sfar varvar spelfilmen med tecknade inslag av sin konstnärsidol. Hans karikerar Serges uppväxt i dennes judiske medelklassfamilj till hans ikonliknande artiststatus som vuxen celebritet i Paris. Den tecknade, stornäste figuren följer Serge genom filmen och agerar som hans destruktiva och hotfulla alter ego. Filmen växlar i tid, men börjar och slutar oförklarligt symboliskt på en strand.  Filmen är skickligt gjord, men segar ändå i sitt tempo. Serge skildras mer som ett naivt offer för olika omständigheter än som den hårt arbetande, kaotiske och kanske psykotiske rebell och konstnär han antagligen var.

Éric Elmosnino spelar med små medel en nästan porträttlikt Serge Gainsbourg, men saknar uttryck för megastjärnans rastlösa drivkraft och dekadenta person.  Man förstår inte hur den tidens firade skönheter som Brigitte Bardot (Laetitia Casta) och Juliette Gréco (Anna Mouglalis) och andra kändisar kunde falla för den halvsjaskige, spritdoftande sångaren, men det gjorde de. Inte heller varför Serges sånger hade så stora framgångar och väckte sådan uppmärksamhet. Serges musik och livsstil provocerade omvärlden och gav honom världsrykte som gränsöverskridande revoltör mot etablissemangets snäva moralvärderingar och fega attityder. Därför blev Serge Gainsbourg 60-talets heta megastjärna som vi med förtjust nyfikenhet följde i media på hans grandiosa väg mot sin förtida undergång.

Filmen är intressant om man vet vem Serge Gainsbourg var. För yngre publik med sina spektakulära popstjärnor och idoler, som virvlar förbi i rasande takt och volym, så kan Gainsbourg snart vara ett frågetecken blott. Ce la vie. Men om Sfar vågat ta upp svängarna lite mer, ökat tempot, öst på med mer musik och sång, visat dekadensen och glamouren med mer intensitet, så hade den övertygat fler grupper. Men då hade den förlorat sin poetiska filmberättelse om en oförstådd konstnär med ett annorlunda liv och säregen karriär.

Tre filmögon.
Jan-Eje Ferling

 

GREENBERG    

  

 

Regi: Noah Baumback

Speltid: 107 min.

Premiär: 21 maj  2010
Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Lysande om vilsenhet

Roger Greenberg (Ben Stiller) är en neurotisk 40-åring, som nyligen skrivits ut från sjukhus efter ett nervsammanbrott och inte vet hur han ska gå vidare med sitt liv. Roger tar hand om sin brors villa i L.A. när denne åker till Vietnamn med sin familj. Broderns hemhjälp, 27-åriga Florence (Greta Gerwig), hjälper Roger tillrätta och när broderns schäfer Mahler insjuknar, får Roger och Florence anledning att lära känna varandra. De inleder en problematisk relation. Roger söker samtidigt upp gamla vänner för att försöka knyta an igen, men alla har sitt och backar.

"Jag lever inte i nuet, utan i det förgångna, då jag inte heller levde i nuet", säger Roger, vilket beskriver hans vilsenhet i tillvaron. Orsaken till hans problem får vi aldrig veta och Roger själv anklagar hellre sin omgivning än att försöka klarlägga sitt eget liv. Han är rättshaverist och skriver arga brev till olika företag för att klaga och lägga fram sina lösningar.

Ben Stiller är briljant som den problematiske Roger. Med sitt kroppsspråk och ryckiga beteende, sina blickar och skickliga replikföring gestaltar han genialt en medelålders man i livskris. Filmen beskriver ett skeende mer än ett traditionellt amerikanskt filmdrama med början och slut, vilket gör den mer trovärdig.

Greta Gerwig´s Florence är lika övertygande som den måttligt begåvade tjejen, som lever i sin ungflickslya och inte vill/kan bli vuxen. Hon blir sårad av Rogers orättvisa attacker, men förstår hans förtvivlan när hon säger "Hurt people, hurt people" (kränkta kränker andra).

Filmens casting, foto, miljöer, rekvisita, klippning och inte minst musik och utmärkta manus med sin svarta humor bildar en helhet som man hoppas bidrar till amerikansk films kliv från kassanöje till filmkonst.

Fyra starka filmögon för ett mänskligt, tragiskt och genialt berättat drama om ensamhet och saknad. 

Jan-Eje Ferling

 

 

HANNA

   

 

Saoirse Ronan som Hanna

 

Regi: Joe Wright

Speltid: 111 min.

Premiär: 6 juli 2011

Kategori: Action, thriller

Ålderskategori: Från 15 år

Land: USA

Distributör: Sony Pictures

 

Smart och kraftfull thriller

Hanna (Saoirse Ronan) är en tonårsflicka, som lever med sin pappa Erik Heller (Eric Bana) under primitiva förhållande i en skogskoja, gömda för omvärlden. Pappa Erik tränar Hanna till att bli en drillad soldat och en effektiv dödsmaskin. Hon vet inget om sitt ursprung, men får plugga in en osann identitet och bakgrund. När Hanna skickas iväg på ett uppdrag av pappan, har hon en stark fysisk och psykisk försvarsteknik, kan flera språk, men har ingen kunskap om hur ett modernt samhälle fungerar. Hon blir tillfångatagen och förhörd av den iskalla CIA-kvinnan och ledaren Marissa (Cate Blanchett), som bär på en mörk hemlighet om Hannas härkomst och planen med flickans liv. Hanns lyckas mirakulöst att fly och irrar omkring tills hon möter en amerikansk medelklassfamilj på semester i Marocko som hon slår följe med. Hanna har avtalat om att träffa sin pappa i Berlin, men inser att hon är förföljd av CIA´s män. Under sin resa genom Europa gör Hanna häpnadsväckande upptäckter om sin existens, lär sig medmänsklighet och lite av livsstilen för en vanlig flicka i hennes ålder.

 

Filmen har en stark berättelse centrerad kring en ung flicka, som tvingas leva under omänskliga förhållanden för att lära sig extrem överlevnadskonst. Många inslag är standard i filmens genre, som hjältar och skurkar, goda och onda, förföljelser, närkamp och avrättningar. Men här skruvas karaktärerna till ordentligt. Hannas blonda oskuldsfullhet, övermänskliga resurser och hennes konfrontationer med en hänsynslös maktorganisation är naturligtvis överdrivna. Men när Joe Wright pressar storyn och aktörer till det yttersta inom ramen för det sannolika, så blir resultatet briljant. Som publik har man inte tråkigt en sekund. De snabba växlingarna mellan olika miljöer och sammanhang, de grymma jakterna på Hanna och hennes pappa är kända inslag, men Wright gör dem dramatiska och medryckande.

 

Handlingen är således skruvad. Logik och sammanhang hamnar långt efter. Men det gör mindre. Filmen är spännande och vacker. Filmfotot av Alwin H. Kuchler är skickligt och visuellt förföriskt. Joe Wrights personregi lyfter fram skådespelarnas kompetens och karisma. 17-åriga Ronan är lysande som Hanna, men sin närvaro och utstrålning. Cate Blanchett har gjort ett femtital filmroller, fått många filmpriser och har lång erfarenhet som skådespelare. Hon är perfekt som den mentalt störda, robotlika agentchefen. Eric Bana har som pappan en återhållsamhet i sitt utryck. Det tillför mystik till karaktären och man anar en värme under den samlade skärpan.

 

Filmen får fyra välkända filmögon för en vacker, spännande thriller med flera överraskningar, en utmärkt regi och ett mästerligt filmfoto.

Jan-Eje Ferling

 

 

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL2 (3D)

   

Daniel Radcliffe, Emma Watson

 

Regi: David Yates