Filmrecensioner I - P

 

 

I DON´T KNOW HOW SHE DOES IT

Sarah Jessica Parker som Kate Reddy i I Don´t Know How She Does It.

 

Regi: Douglas McGrath

Speltid: 89 min.

Filmkategori: Komedi

Land: USA

Premiär: 11 november 2011

Från ålder: Barntillåten

Distributör: Noble Entertainment

 

Tunn komedi om att vara karriärkvinna och småbarnsmor

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) är finansanalytiker, har två små barn och är lyckligt gift med sin Richard (Greg Kinnear). Hon får jonglera sin tillvaro för att hinna med allting. När karriären tar fart på allvar möter hon Jack Abelhammer (Pierce Brosnan) och kaos hotar att utbryta på alla nivåer.

 

Söta Sarah Jessica Parker var stjärnan i tv-serien Sex and the City. Hennes charm och karisma räcker gott en långfilm, men en tunn filmídé och en fånig story räcker inte ens SJP till för. Filmen består i att Kate vimsar runt mellan olika aktiviteter och försöker räcka till överallt. Först när hon möter gammelcharmören Jack i Pierce Brosnans gestalt och deras relation närmar sig passionen, inser Kate att hon måste börja välja och välja bort. 

 

Filmen kan säkerligen roa moderna yrkeskvinnor i samma situation med igenkännandet och humorn och alla missöden när man försöker möta tillvarons krav. Men som enda filminnehåll blir det för tunt. Det är välgjort och välspelat. Regi, musik är bra, men filmen blir som helhet meningslös, därför att krisen, dramat aldrig får ta fart eftersom man då riskerar man lämna komedifacket. Det kunde i och för sig gett filmen tyngd och därmed större berättigande. Som det är nu är det slöseri med pengar, både att göra den och att se den.

 

Ett filmöga för SJP härliga spel och utstrålning och för ett gott filmhantverk.

111023

Jan-Eje Ferling

 

 

 

IMMORTALS (3D)
  

MStephen Dorff, Greg Bryk, Henry Cavill och Freida Pinto i Immortales. Foto av Jan Thijs

 

Regi: Tarsem Singh

Speltid: 105 min.

Filmkategori: Action, drama

Land: USA

Premiär: 25 november 2011

Från: 15 år

Distributör: Nordisk film

 

Vacker och våldsam saga om gudar och människor

Den maktlystne och blodtörstige kung Hyperon (Mickey Rourke) är på jakt efter Epirus båge, ett kraftfullt vapen, som smiddes i himlen av krigets och våldets gud Ares. Vapnet kan förgöra mänskligheten och även gudarna. Grekerna, som nyss övervunnit Titanerna och bundit dem i underjorden, hotas nu av kung Hyperon. Bondesonen Theseus (Henry Cavill) har av överguden Zeus hemligen valts ut att leda grekerna i kampen mot Hyperon och vid sin sida har han oraklet Phaedra (Freida Pinto). Kampen börjar och gudarna får enligt egna lagar inte ingripa i mänskliga konflikter, men några kan inte låta bli.


Immortals är en egentligen en ren actionfilm med superstarka hjältar, massor av blodstänk och några vackra kvinnor. En kamp mellan ont och gott där utgången är given. Men man förvånas över skönheten och kraften i Immortals, de hisnande vackra scenerierna och de skrämmande slaktmonstren, som lurar i hålorna. Bildkvalitén är knivskarp och filmmakarna tar steget fullt ut med de grafiska verktygen. 3D tillför dock inget till filmupplevelsen. Tekniken har långt kvar till att frigöra oss från tunga, obekväma glasögon, en mörk och förminskad filmbild och grådaskiga färger.

Mickey Rourke har gjort en storslagen comeback. Han har vunnit många filmpriser och även Oscarnominerats 2009 för sin huvudroll som Randy i The Wrestler från 2008, som var hans återkomst på bioduken efter år av droger och utanförskap. Därefter har han medverkat i eller kontrakterats för ytterligare elva filmproduktioner. 
I den annars stereotypa rollen som Hyperon i Immortals, så äger Rourke närvaro och utstrålning, som vittnar om en som gjort revansch och återfått sin roll och plats i livet.

Övriga roller är tillsatta av supersnygga aktörer av båda könen. Muskulösa lår och överarmar, blixtrande ögon och svallande hår är bra tillgångar för att medverka i kostymfilmer om mytologins sagovärld. Men skådespelarna här kan även agera. Freida Pinto är överjordiskt vacker och mystisk som oraklet Phaedra. Henry Cavill (Theseus), Stephen Dorff (Stavros) och Luke Evans (Zeus) är visuellt rätta för sina karaktärer och har den ungdomliga energin som behövs för sina roller. Det är alltid glädjande att se John Hurt, här i den mindre rollen som Old Man. Han ger klichéartade figurer både profil och själ.

Jag saknar Todd-Ao-formatet från 70 och 80-talet. som var ett 70 mm format i oförminskat storlek, vilket gjorde att vissa biolokaler fick byggas ut. Filmupplevelsen var total. 35 mm kan blåsas upp till 70 mm, men riskerar bildkvalitén. Immortals hade mycket väl kunnat visas i Todd-Ao-format och gett oss en härlig filmresa.

Immortals får tre starka filmögon för stiliserat, vackert filmfoto av Brenden Galvin, för utmärkt musik av Trevor Morris och för Mickey Rourke´s utstrålning och grepp om sin roll.

111108

 

 

 

INSIDIOUS

 

Regi : James Wan

Speltid: 105 min.

Premiär: 13 maj 2011

Genre: Skräck

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Skrällig rysare i gamla spår

Renai (Rose Bryne) och Josh (Patrick Wilson) har flyttat in i ett äldre hus med sina tre barn. Äldste sonen Dalton (Ty Simpkins) råkar ut för en olycka på vinden och hamnar i oförklarligt koma. Huset tros vara hemsökt av onda andar, som skrämmer iväg familjen till nytt hus, men där fortsätter spökerierna. Orsaken är Daltons koma, som dragit till sig elaka vålnader. Till sist ber familjen mediet Elise (Lin Shaye) med hennes båda "ghost hunters" om hjälp. Pappa Josh lyckas hämta hem sonen Dalton från de astrala dimensionerna, men blir själv offer för hemsökelser.

 

Filmens producent är Oren Peli, som regisserade lågbudgetfilmen ”Paranormal Activity” från 2007 och som med enkla medel blev en höjdare i skrämselhicka. Insidious´ handling är nästan identisk med "Poltergeist" från 1982 som producerades av Steven Spielberg och som blev en världssuccé. Insidious har ingen egen profil eller nya grepp i genren skräck. Allt känns igen. Man har höjt ljudvolymen betydligt och försökt raffinera överraskningsmomenten, men allt känns som gammal skåpmat. Man blir visserligen extra berörd när små barn utsätts för, om än fiktiva, onda andar. Men knepen håller inte för ge filmen mer än ett filmöga, och knappt det. Likväl, en mörk kväll med rätt stämning så ger filmen några kalla kårar och obehagliga kallduschar. Men "vi har sett det förut, och bättre".  Slutet på filmen öppnar, helt klart, upp för en "Indsidious 2"

Jan-Eje Ferling

 

 

JAG ÄR MIN EGEN DOLLY PARTON    

Dokumentär

Regi: Jessica Nettelbladt

Speltid: 90 min.

Premiär: 11 mars 2011

Distributör: Folkets Bio

 

Fem kvinnoporträtt runt sin ikon

Sångerskorna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och musikproducenten Gudrun Hauksdottir gör tillsammans en hyllningskonsert till Dolly Parton, som är deras förebild och idol. Dokumentären skildrar deras arbete med musikprojektet, men handlar framförallt om kvinnornas egna liv, deras arbeten och uppväxt. Det är starka kvinnoporträtt. Maskerna faller inför kameran. Såren och och ärren blottas. Det är omöjligt att inte beröras av deras berättelser.

 

Och så sker miraklet. Dolly Parton kommer till stan (Malmö) och konserterar. Nina Persson blir utvald att  få träffa ikonen några minuter och överlämna träskor och CD-skiva.

 

Filmen övertygar med sitt fina foto och sin regi. Den är välklippt med bra tempo.

Jan-Eje Ferling

 

 

JAG DÖDADE MIN MAMMA    

  

 

Regi: Xavier Dolan

Speltid: 100 min.

Distributör: Folkets Bio

Premiär: 4 februari 2011

 

Skakande relationsdrama

Hubert (Xavier Dolan) är 17 år och bor hos sin frånskilda mamma Chantale  (Anne Dorval). Deras hatkärlek växer i takt med att Hubert försöker frigöra sig. Mamman är skadad av negativa erfarenheter av män. Hon projicerar sin ilska och sitt förakt på stackars Hubert, som kastas mellan skuld, hopp och förtvivlan.  

 

Filmen handlar om en mors maktmissbruk över en överkänslig tonåring. Det är plågsamt att se Huberts kamp för att vinna moderns kärlek och även hitta ett eget liv. Rollprestationerna är lysande liksom manus, tempo och regi. Ett gripande drama skildrat med psykologisk insikt och sannolikt privata erfarenheter.

 

Fyra filmögon.

Jan-Eje Ferling

 

 

JANE EYRE

   

Michael Fassbender och Mia Wasikowska

 

Regi: Cary Fukunaga

Speltid: 120 min.

Filmkategori: Romantiskt drama

Land: Storbritannien

Premiär: 16 september 2011

Från ålder: 11 år

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Smärtsam passion i vackra bilder
Jane Eyre (Mia Wasikowska) är föräldralös och bor först hos sin hjärtlösa, rika moster Mrs. Reed (Sally Hawkins), men skickas sedan till ett sadistiskt barnhem för flickor. Som 18-åring blir Jane guvernant åt flickan Adèle på godset Thornfield hos den excentriske och tungsinte Mr. Rochester (Michael Fassbender). Godset och dess ägare bär på mörka hemligheter, men Jane lyckas vinna Mr. Rockesters hjärta och kärlek uppstår. Efter att ha mött svek och lögner, flyr Jane och hamnar hos St John Rivers (Jamie Bell) och hans systrar, som ger Jane ett hem och ett arbete som lärare åt fattiga flickor. Men Jane dras till Thornfield, som hon finner ödelagt. Men kärleken finns kvar och lyckan ler igen.

 

Jane Eyre har filmats för bio och TV ett 30-tal gånger. Romanen av Charlotte Brontë från 1847 är en klassiker med alla ingredienser för ett romantiskt mystikdrama. Nya filmversionen håller stilen fullt ut. Det är vackert, välspelat och välregisserat.

 

Castingen med Mia Wasikowska är lyckad. Hon gestaltar den unga, stolta Jane med stram återhållsamhet och blir aldrig övertydlig eller patetisk. Michael Fassbender är perfekt som den grubblande, karismatiske Mr Rochester. Janes och hans passion är en askungesaga, som alltid berör. Det är sentimentalt, men aldrig sliskigt. Adriano Goldmans filmfoto är förföriskt vackert. Varje bild är som en mästerlig 1700-talsmålning. Filmmusiken är effektiv, men gränsar ibland till det gråtmilda. 

 

Tidshopp i film känns alltid fel. Jag vill ha en linjär berättelse för inlevelse i dramat. Här blir man ofta påmind om att flickan, som spelar Jane som barn, inte alls liknar den vuxna Jane. Men det blir aldrig tråkigt. Dramat arbetar sig hela tiden framåt. Man anar att det går illa, men hoppas att det ordnar upp sig, och det gör det, hyfsat.

 

Tre starka filmögon för ett vackert kärleksdrama, som inte är nyskapande eller oförutsägbart, men snyggt och spännande.

Jan-Eje Ferling

 

 

JUSSI I VÅRA HJÄRTAN  

 

 

Dramadokumentär: Torbjörn Lindqvist

Speltid: 77 min.

Distributör: Folkets Bio

Premiär: 2 februari 2011

 

Faktatorrt om sångarlegenden Jussi Björling

En dokutmentär om tenoren Jussi Björling är efterlängtad. Fortfarande klingar hans unika stämma i världen via storsäljande inspelningar. Hans konstart är älskad, beundrad och ett ideal för unga sångare. Jussi är rankad som 1900-talets främste sångare jämte Maria Callas och Enrico Caruso. Torbjörn Lindqvist har gjort ett gediget arbete med att samla fakta om tenoren och som han visar upp kronologiskt. Han varvar sånginspelningar med intervjuer med närstående, gamla foton och filmklipp.

 

Men filmen känns mer som skolfilm än som ett levande porträtt av en stor konstnär. Det är oklanderligt i sak och det är filmens svaghet. Visserligen nämns otrohet och alkoholmissbruk, men smärtan, konflikterna, oron, lusten, problemen, relationerna till kollegor, familj och andra får vi inte veta. Enligt dottern Ann-Charlotte var pappa Jussi sluten både om sitt privatliv och sina känslor. Men en skicklig och enveten dokumentärfilmare skulle grävt, snokat, ställt frågor, dragit slutsatser för att hitta människan bakom yrkesmannen. Jussis förtida död i hjärtattack, bara 49 år, vittnar om förslitning, kanske både av kropp och själ. Filmen känns museal och vi väntar fortfarande på den nakna, opräktiga filmen om Jussi Björling.

 

Två filmögon för bra fakta och skickligt filmklipp.
Jan-Eje Ferling

 

 

JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER (3D)

   

 

Distributör: United International Pictures.

 

Regi: Jon Shou

Premiär: 23 mars 2011

Distributör: United International Pictures

 

Ett pandemiskt fenomen ur internet.

Justin Bieber är en tonårig sångare och låtskrivare som gjort kometkarriär. Uppriktigt sagt, visste jag inte vem Justin Bieber var före pressvisningen och får delvis ursäkta mig med min ålder och annan musiksmak. Men filmen är intressant och skildrar hur the boy-next-door blir världsartist. Hans sång hörs inte mycket av, eftersom allt dränks av flickfansens skrik på konserterna. Men filmens berättelse om hur underhållningsindustrin idag skapar sina stjärnor med masshysteri via nätet och hur affärsmän och managers genast hakar på och maximerar profit och framgång är fascinerande. Man erkänner i filmen, att det är småflickors twittrande, som lyft fram Justin Bieber.

 

Justin Biebers oförställdhet och enkelhet som artist och scenpersonlighet svarar på en längtan efter en frisk, fräsch ikon efter föregångarnas mer problematiska image och livsstil. Filmen är dokumentär och följer Justin från tidiga år vid sitt trumset i plast i hemmet till det intensiva turnélivet under 2010 och jättekonserten på Madison Square Garden. Han har flera föräldragestalter omkring sig, som skyddar honom från påträngande fans och kanske även drogkulturen, som ofta tar över popartisters liv.

 

En underhållande och fängslande film om hur en modern storstjärna skapas och växer fram. 3D-tekniken tillför, vare sig här eller annars, något till upplevelsen. Fyra filmögon för en intressant filmberättelse, gjord med stor energi, bra klipp och filmfoto, och som inspirerats av den amerikanska drömmen.

Jan-Eje Ferling

 

 

JÄGARNA 2

   

Peter Stormare och Rolf Lassgård

 

Regi: Kjell Sundvall

Speltid: 130 min.

Filmkategori: Thriller, drama

Land: Sverige

Premiär: 9 september 2011

Från ålder: 15 år

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Recension HÄR

 

Lysande Stormare i melodramatisk mordgåta

Förhörsledaren Erik Bäckström (Rolf Lassgård) tvingas återvända till sina norrländska hemtrakter för att lösa en mordhistoria, där både lokal polis, jägare och Eriks släktingar verkar inblandade. Snart är konflikterna i full sving, framför allt mellan Erik och ortens polis, Torsten (Peter Stormare). Torsten gör allt för att förhindra utredningen och har, av personliga skäl, redan utsett gärningsmannen, Jari Lipponen (Eero Milonoff). Erik tar stora risker, när han börjar gräva i brottsmaterialet. Han inser snart att mordet på den unga kvinnan Elin bottnar i djupa familjekonflikter, misshandel, lögner, lokalpatriotism, otrohet och sjuka lojaliteter.  

 

Regissören Kjell Sundin gjorde rätt när han, efter tvekan, beslöt att göra en uppföljare av Jägarna. Det finns tillbakablickar i 2:an, som man inte förstår, om man, som jag, inte sett 1:an, men det spelar mindre roll. 2:an står på egna ben och dramat har en egen historia med alla ingredienser för en spännande thriller och med stjärnaktörer i den svindlande vackra, norrländska landskapet i höstskrud, Överkalix. 

 

Peter Stormare gör ett fantastiskt rollporträtt av den psykotiske polismannen Torsten. Med små och stora medel mejslar han fram en komplex karaktär, som, förutom filmstoryn, är filmens stora behållning. En briljant och skicklig skådespelare, som kan vända det stereotypa till stor konst. Rolf Lassgård är rutinerad och övertygande som mordutredare Erik, men är ibland för manierad i försök att göra den ganska platta rollen intressant. Annika Nordin som Torstens förtryckta hustru Karin. Hon övertygar inte, därför att hon är för sofistikerat vacker och saknar norrländsk kärvhet och karaktär. Eero Milonoff tecknar med kraft den alkoholiserade busen Jari, som med kompisen Esa (Juho Milonoff) är ortens sociala problembarn. Rollfigurerna är tyvärr ganska schablonmässiga och snudd på diskriminering av utstötta sverigefinnar med drog- och sociala problem. 

 

Filmfotot av Jallo Faber är storslaget, även om filmskärpan kunde varit bättre. Men han fångar utmärkt aktörernas uttryck och kroppsspråk och förför oss med de grandiosa vyerna. Manusförfattarna Björn Carlström och Stefan Thunberg har skapat en stark berättelse med kärnfull dialog.

 

Filmslutet är dock för operamässigt för att ge full pott, även om upplösningen knappast kunde blivit någon annan. Slutscenen, med de välputsade offren tillsammans med Erik i ett idylliskt vinterlandskap, känns för tillrättalagt och påklistrat. Konsekvenserna av det våldsamma dramat måste satt spår hos olycksoffren, som ändå fått livshotande, synliga skador. 

 

Fyra starka filmögon för en spännande filmupplevelse med skickliga skådespelare och filmmakare, som vi har all anledning att vara stolta över.

Jan-Eje Ferling

 

 

KILLERS

Regi: Robert Luketic

Speltid: 100 min.

Premiär: den 16 juni 2010

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Tunn och enahanda actionthriller

Barbiesöta Jen Kornfeldt (Katherine Heigl) träffar Kensnygge Spencer (Ashton Kutcher) i Nice, där Jen, efter sin skilsmässa, semestrar med sina föräldrar (Tom Selleck och Catherine O´Hara). Kärlek uppstår och Jen gifter sig med Spencer. Dom bosätter sig i fin villa i USA och hoppas på idylliskt familjeliv. Men Spencer har förflutet som yrkesmördare och dubbelagent, jobb som han anser sig ha hoppat av ifrån. Men det visar sig inte vara så lätt. Snart sagt verkar alla ha fått i uppdrag att, mot betalning, mörda Spencer. Jen, som först bara var en snygg, aningslös blondin, faller snabbt in i rollen som Spencers beskyddare och tillsammans mejar de ned sina förföljare, som inkluderar vänner, grannar och arbetskollegor.

Manus av Ted Griffin och Bob deRosa har lite småroliga repliker ibland, men filmen är lättsam intill nördhet. Frågor om sammanhang och logik får lämnas därhän. De döda bovarna ligger spridda lite varstans och inga poliser eller utredare kommer och ställer några frågor. Man mördar och hämnas i stunden ”and that´s it". Killers har tagit ingredienser från traditionella action thrillers såsom vackra, goda hjältar och hjältinnor samt fula, elaka bovar, biljakter, exploderande helikoptrar, smygande steg i mörkret och ett j-a skjutande och smockande i tjusiga miljöer.  Publiken kan slå ihjäl 90 minuter av sin livstid, torka sig om munnen efter Cola och popcorn och g hem. Om man inte förväntar sig mer, så fungerar det hjälpligt. Annars finns det massor av välgjorda, smarta actionrullar att hyra eller se på kabel-tv som, kvalitetsmässigt, ligger skyhögt över Killers. Filmproducenterna tjänar idag mer på DVD och kabel-tv än på biljettintäkter. Därför produceras flöden av mediokra lågbudgetfilmer, som i långa loppet betalar sig väl genom andra visningsställen än på bio.

Killers får ett svagt filmöga för några roliga repliker och situationer.
Jan-Eje Ferling


KOMMISSARIE SPÄCK 

Regi: Fredde Granberg

Speltid:  83 min.

Premiär: 4 juni 2010

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Töntig parodi

Fredde Granberg var den mest karismatiske och dråpligaste raggaren i TV-duon ”Ronny och Ragge" från 1991-93. Nu regisserar Fredde och klipper filmen om kommissarie Späck, som vill driva med svensk polisfilm, främst Beck-filmerna. Resultatet är magert, trots en parad av svensk stjärnskådespelare som Cecilia Frode (lädersadisten och polistjejen Irene Snusk), Kjell Bergkvist (Holk), Per Morberg (kvinnliga polischefen Ohren) och i huvudrollerna Leif Andrée (Späck) och Johan Hedenberg (Gråvald Karlsson).

 

Bristerna ligger i manus och regi (sorry, Fredde). Filmen saknar inte idéer. Man känner hur de kreativa grabbarna flabbat fram uppslagen en masse runt bordet. Men iscensättningarna brister i finess, vilket bra parodier måste ha, annars blir det buskis. Och det är nåt annat. Filmmakarna har inspirerats av den amerikanska Spoof-traditionen och filmer som ”Nakna pistolen", ”Ace Ventura" och ”Dum & Dummare", som är mer välgjorda och har bättre casting, även av småroller. I Späck plockar man in svenska mediakändisar i sina yrkesroller som Hasse Aaro, Leif GW Persson. Men det blir för enkelt.

 

I foajén till pressvisningen bjöds på svarta glasögon, eftersom filmen är i 2-D. Den är även gjord i ADHD. Ganska roligt. Några skolklasser lyckades snacka sig in på visningen och stod för matinéstämningen. Men skratten glesnade och applåderna efteråt var mer artiga än hjärtliga. ”Jag ska ha ihjäl den jäveln så han dör", säger Späck. Är det roligt? Ja, så sa vi i grundskolan. Men inte ens den åldersgruppen var särskilt road i salongen.

 

Det blir ett filmöga för filmteamets glada humör och Freddes energiflöde.
Jan-Eje Ferling

 

 

KUNG FU PANDA 2 (3D)

  

 

Regi: Jennifer Yuh

Speltid: 90 min.

Premiär: 8 juni 2011

Genre: Animerat äventyr

Visningsålder: 7 år

Distributör: United International Pictures

 

Mästerlig animation med underhållande story och figurer

Pandan Po (Jack Black) lever gott som adoptivson hos sin restaurangägande gåspappa. Men så börjar Po fundera på sitt ursprung och ger sig iväg för att ta reda på sina biologiska rötter. I en sidoberättelse ser man hur påfågelskungen i Kina och hans drottning förskjuter sin albino son, påfågel Shen (Gary Oldman), när denne tagit till övervåld i ett uppdrag. Shen blir hämndlysten och hans makthunger och revanschlystnad tar över hans sinnen. När Shen attackerar fredliga byar i jakt på metall till sin vapentillverkning, blir Po och hans gäng, Furious Five, ombedda att försvara byborna och bekämpa Shen. Po och gänget vinner striderna, så klart, och Po få snart veta vad som hände honom som barn och att Shen har en koppling till Po´s historia. Men efter att ha avväpnat Shen, återvänder Po till sin gåspappa och försonas med sitt öde.

 

Andra filmen om den charmige och lite fånige Kung Fu Panda är lika färgstark och rolig som den första, men har fått en lite allvarligare och mer känslomässig botten, som den vinner på. Det är galet och förutsägbart, men animeringen är en fröjd för ögat. Scenografin är vacker och genomarbetad. Landskapen är intagande och detaljrika. Kampscenerna är i full actionstil och ibland i slowmotion för att öka effekten. Rösterna i originalversionen är träffsäkra. Angelina Jolie som Tigress är mjuk och listig. Dustin Hoffman som virrige och rolige Shifu är utmärkt. Överlag är castingen förträfflig och rösterna rätta för filmens karaktärer. Men framförallt är filmen en visuell upplevelse. Tempot är lagom och även barnpubliken lär hinna med i svängarna. Det finns grymma inslag i storyn, men våldscenerna antyds mer än de visas.

 

Filmen får tre starka filmögon för, som utlovats av distributören, sommarens festligaste famljeäventyr.

Jan-Eje Ferling

 

 

KYSS MIG

 

 

Regi: Alexandra-Therese Keining

Speltid: 107 min.

Premiär: 29 juli 2011

Kategori: Drama

Ålderskategori: Från 7 år

Land: Sverige

Distributör: Nordisk Film

 

Vacker, men segdragen kärlekshistoria

Mia (Ruth Vega Fernandez) och Frida (Liv Mjönes) är i 30-års åldern och möts för första gången på deras respektive föräldrars förlovningsfest. Mias pappa Lasse (Krister Henriksson) och Fridas mamma Elisabeth (Lena Endre) ska gifta sig. Mia och Tim (Joakim Nätterqvist) planerar för sitt bröllop. Frida är lesbisk och är sambo med Elin (Josefine Tengblad). Under en helg bor Mia, Frida och mamma Elisabeth på en isolerad skärgårdsö och ljuv musik uppstår mellan Mia och Frida. Deras förälskelse komplicerar familjerelationerna och Mia tvingas ta ställning till sina känslor och konsekvenserna de får för hennes liv.

 

Kyss mig är egentligen ett traditionellt triangeldrama. Nu råkar det handla om lesbiska förhållanden, men i sak skiljer sig inte storyn från massor av filmer och litteratur på samma tema. Josefine Tengblad (Elin) producerar även filmen och är en av idégivarna till den. Hon har själv gått ut med sin egen övergång från ett heterosexuellt förhållande till ett lesbiskt, en säkerligen omtumlande erfarenhet för alla involverande, men som företeelse varken unik eller speciell. Filmen balanserar hela tiden på gränsen till det banala, en chic lit i lyxförpackning med vackra, unga människor i passionerade möten och en stelbent omgivning, som inte riktigt hänger med.

 

Filmens vackra filmfoto av Ragna Jorming skildrar smakfullt och poetiskt människor och miljöer i mjuka färger, utan att bli insmickrande eller krångligt. Men de stumma närbilderna av huvudpersonerna och kärleksscenerna blir ibland irriterat utdragna. Filmens manusförfattare och regissör, Alexandra-Therese Keining, håller filmen i strama tyglar och förfaller sällan till överdrifter. Veteranerna Lena Endre och Krister Henriksson gestaltar sina rollfigurer kompetent och erfaret. Av övriga skådespelare urskiljer sig Joakim Nätterqvist, som den bedragne fästemannen, en roll han gör med känslighet och inlevelse. Största ansvaret vilar givetvis på huvudrollerna, Mia och Frida, som kreeras ömtåligt och med övertygelse. Ändå stannar filmen på snygg och ganska välgjord kärlekshistoria, som gjorts så oerhört mycket mera minnesvärt och filmhistoriskt av filmmakare genom tiderna.

 

Filmen får två ögon för filmfoto och bra regi.

Jan-Eje Ferling

 

 

MITT MÖRKA HJÄRTA   

 

Regi: Staffan Julén, Marius van Nickerk

Speltid: 90 min.

Premiär: 8 april 2011

Distributör: Folkets Bio

Genre: Dokumentär

 

Krigsveteraners minnen från krig i Afrika

Filmaren Marius van Niekerk värvades som sjuttonåring till Sydafrikas armé med placering i Angola. Långt senare besväras han av sina obehagliga krigsminnen. Han bestämmer sig för att söka upp tre veteraner från olika sidor av krigen för att tala om det som hänt och försöka bearbeta skuldkänslor och återfå självrespekten. De fyra krigsveteranerna åker ut i bushen tillsammans för att gemensamt konfrontera det förflutna, göra avslut och gå vidare med sina liv.

 

Det är skakande krigsberättelser männen berättar för varandra. Oskyldiga kvinnor och barn dödades och aningslösa pojksoldater torterades till döds. Flera av krigsveteranerna tvångsrekryterades som tonåringar utan att få veta vad krigen syftade till. Fienden beskrevs som sadistiska kannibaler av ledarna för att både skrämma och hetsa upp pojkarnas kampvilja. Senare har de förstått att striderna handlade om Angolas naturtillgångar, storpolitisk maktkamp och apartheidskonflikten i Sydafrika.

 

De tre mörkhyade veteranerna känns genuina och trovärdiga. De beskriver sakligt hemskheterna de varit med om, men också minnen av vänskap och sorg vid förluster av kamrater. De kan också skämta om vissa situationer och har nära till skratt.

 

Marius van Niekerk gråter ibland och har mardrömmar om krig, men övertygar inte om sitt ärliga uppsåt med filmen. Han känns filmisk och blir stundtals teatral, nästan spekulativ i sitt uttryck. Det gör att filmen, trots sin höga angelägenhetsgrad och sitt viktiga innehåll, inte riktigt landar som helhet.

 

De svarta männens krigsskildringar är nästan outhärdliga att ta del av. Ändå har de bildat familj och hittat försörjning. De har inte bara överlevt, utan kan mentalt skilja på krig och inte krig och anpassa sig när villkoren förändras radikalt. Det är storartat.

 

Tre filmögon för en viktig film, de mörkhyade männens öppenhet och den suggestiva musiken.

Jan-Eje Ferling

 

 

LA PRIMA COSA BELLA

 

 

Michella Ramazzotti, mitten, bland filmkollegor.

 

Regi: Paolo Virzi

Speltid: 107 min.

Premiär: 1 juli 2011

Kategori: Drama

Land: Italien

Distributör: Folkets Bio

 

Pratigt italienskt familjedrama

 

Det är 1971 i Toscana och vackra Anna (Michella Ramazzotti) vinner en lokal skönhetstävling. I publiken sitter hennes svartsjuke make Mario (Sergio Albelli) och deras två barn Valeria (som vuxen Claudia Pandolfi) och Bruno (som vuxen Valerio Mastanrea). I ett vredesutbrott kastar Mario ut sin hustru Anna och barnen och sedan börjar deras resa för att hitta bostad och försörjning. Sonen Bruno blir som vuxen lärare, men får drogproblem. Dottern Valeria försöker hålla ihop familjen. Handlingen leder fram till nutid, där den äldre Anna (Stefania Sandrelli) är döende i cancer. Vänner och släktingar samlas kring hennes sjuksäng. Anna insisterar på att gifta sig på sin dödsbädd med gode vännen Loredano (Marco Messeri), men dör efter vigselakten. 

 

Filmen var Italiens bidrag till Oscarsgalan för bästa utländska film och har vunnit olika nationella och internationella filmpriser. Regissör Paolo Virzi och filmfotografen Nicola Pecorini är ett lyckosamt team, om man bedömer filmen som helhet. Skådespelarna gestaltar sina roller med skicklighet och engagemang. Men tillbakablickarna och tidshoppen gör handlingen ryckig och förvirrande. Figurer dyker upp som tar tid att kunna placera in i sammanhanget. 

 

Italienska filmmakare tyckas ofta frukta talande tystnad mer än något annat och La Prima Cosa Bella är inget undantag. Det tjattras, skriks, springs, gråts och skrattas i ett ständigt flöde av känsloyttringar. Det känns påklistrat och stressigt, som för att dölja en intressantare, mer komplex verklighet. Det evinnerliga pladdret tillhör den italienska filmtradition, men är inget jag känner igen från mina vistelser i Italien. Paolo Virzi försöker hålla myten om det extroverta, spontana och känslostarka italienska folket vid liv.

 

La Prima Cosa Bella är ett familjeepos, som handlar om en vanlig, italiensk släkt, deras relationer och livsöden. Filmen fokuserar på dramatiska, känslomässigt explosiva händelser, men man saknar inslag av eftertanke och allvar, som är nödvändiga ingredienser även i en komedi. Om regissören Virzi haft Fellini, Bertolucci, Rosselini eller de Sica som förebilder har han ännu inte nått deras nivåer, när det gäller att skildra "vanliga" människors liv.

 

Filmen är emellertid underhållande och tempot är högt. 70-talet är imponerande skickligt återgett i scenografi, kostymer och miljöer. Det finns humor och värme i filmen, men av det tunnare, påsmetade slaget, som aldrig riktigt berör.

 

Det blir två filmögon för duktiga skådespelare, bra personregi och för en ytligt, men intressant berättat familjedrama.

Jan-Eje Ferling

 

 

LET ME IN    

 

Regi och manus: Matt Reeves

Speltid: 115 min.

Premiär: 1 april 2011

Distributör: Nonstop Entertainment

 

Romeo och Julia i modern skräckromantik

Owen (Kodi Smit-McPhee) är en 12 årig mobbad, ensam kille med föräldrar i skilsmässa. I lägenheten intill flyttar en ung flicka Abby (Chloe Moretz) in med en äldre man. Flickan är vampyr. Den äldre mannen förser henne med blod från människor, som han bestialiskt mördar på olika sätt. Mitt i alla hemskheter, spirar en vänskap och sedan tonårskärlek mellan Owen och Abby. Relationen är egentligen omöjlig, men slutet antyder att de, trots allt, går vidare, förmodligen mot en Let me in 2.

 

Filmen är välgjord och alla skräckingredienser finns med. Den är ganska förutsägbar, men ändå otäck när oskyldiga människor slaktas för Abbys omättliga blodshunger. De unga huvudrollsinnehavarna gör en fin insats och regissören Matt Reeves får fram en rörande känslighet hos tonåringarna och har även skrivit filmmanuset. Denna amerikanska version av John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in är bättre, tack vare den lyckade castingen, regin och klippet. Anledningen till att amerikanarna gör egna versioner av framgångsrika svenska filmer, är att engelsktalande filmer får en större marknad. 

 

Filmen får tre starka filmögon för skådespelarna, regin och klippet av Stan Salfas.

Jan-Eje Ferling

 

MEDAN ÅREN GÅR    

  

 

Regi: Mike Leigh

Speltid: 129 min.

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Premiär: 21 januari 2011

Lysande aktörer i oförfalskat drama.

Det strävsamma, äldre paret, geologen Tom och kuratorn Gerri (Jim Broadbent och Ruth Sheen), omges med vänner och kollegor, som befinner sig i livskriser. Paret tar hand om allt och alla och hinner ändå med sig själva och sin kolonilott. Sonen Joe (Oliver Maltman) är en vanlig, okomplicerad kille, som hittar en flickvän. Men filmens glöd och drama finns hos de olyckliga vännerna Mary (Lesley Manville) och Ken (Peter Wight) samt Toms bror Carl (Martin Savage) som alla är oförmögna att ta hand om sina liv. De har stelnat i falska illusioner och går mot sin undergång i ensamhet, alkohol och nikotin. Paret Tom och Gerri är klipporna i deras liv. Skådespelarna är enastående i sin gestaltning av de tragiska figurerna och regissören Mike Leigh skildrar genialt och naket våra livsvillkor. Actionfreaks and flabbsugna ska hålla sig undan. Här finns ingen yttre handling. Ändå lämnar filmen oss ingen ro med sin nerv och sin oro. 

 

Filmen får fyra filmögon för regin, fina skådespeleriet, castingen och scenografin.
Jan-Eje Ferling

 

MEET THE PARENTS: LITTLE FOCKERS

 

Regi: Paul Weitz

Speltid: 98 min.

Distributör: United International Pictures

Premiär: 14 januari 2011

 

Stjärnspäckad sexkomedi

Familjen Fockers är tillbaka i en tredje film, som denna gång är en pinsamt dålig slapstick på tema sex-och-kärnfamiljen.

 

Familjens överhuvud Jack Brynes (Robert de Niro) har hjärtbesvär och överlämnar därför hedersuppdraget till den toppridne svärsonen Greg Focker (Ben Stiller).

 

Sedan startar en pladdrig, fånig historia, där präktiga familjer ska hamna i pinsamma sexsituationer. Trots storstjärnor, som Barbara Streisand, Dustin Hoffman, Owen Wilson, Jessica Alba, Laura Dern, så faller filmen på att historien är så krystat fånig av man blir generad å deras vägnar.

 

Om man tyckte om de två första filmerna om familjen Focker (Släkten är värst och Familjen är värre), så kanske man kan fnittra igenkännande ibland. Om man älskar skämt om pruttar, spyor, gubbsjuka, könsorgan, impotens och lite slagsmål med klantiga förväxlingssituationer, så kan det roa lite. Annars är det bortkastad tid och pengar.

 

Inga filmögon.

Jan-Eje Ferling

 

 

NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION

  

Peyman Moadi och Ali-Asghar Shahbazi.

 

Regi: Asghar Farhadi

Speltid: 123 min.

Filmkategori: Drama

Land: Iran

Premiär: 16 september 2011

Från ålder: 11 år

Distributör: Folkets Bio

 

Vardagsliv på liv och död.

Nader (Peyman Moaadi) vill inte flytta utomlands med sin fru (Simin (Leila Hatamin), utan vill ta hand om sin alzheimersjuke far. Paret flyttar isär och Nader får ta hand om deras 11-åriga dotter Termeh (Sarina Farhadi). Nader skaffar en hemhjälp, som är gravid och religiös. Hon missköter den sjuke mannen och djupa konflikter uppstår när religiösa och sociala traditioner kolliderar och gränser mellan sanning och lögn blir oklara.

 

I filmen möter vi vardagslivet hos en medelklassfamilj i Iran, där könsroller, hederskoder och det gamla och moderna samhällets villkor försvårar livet för människorna. Vi kastas genast in i konflikter, som aldrig verkar kunna lösas, utan i stället eskalerar. Det är plågsamt att se hur människor brottas med sina samveten, när problem uppstår, därför att alla verkar ohjälpligt sitta fast i gamla värderingar och antika, sociala roller. Som åskådare tycker man sig kunna välja sida, men det blir allt svårare under filmens gång. Kvinnan verkar skapa problemen med sin envishet och egoism. Men männen har också svårt att ompröva och släppa in nya synsätt.

 

Filmen har fått många internationella priser, bl.a. Guldbjörnen i Berlin 2011 och där huvudrollsinnehavarna också tilldelades Silverbjörnar. Filmen är naturligtvis mästerligt gjort, även om man saknar vilopunkter ibland. Några idylliska eller poetiska stunder, som säkerligen också finns i det iranska storstadslivet, kunde gett publiken lite återhämtning. Men här går det på högvarv från ruta ett till den sista bilden, där frågor fortfarande blir hängande i luften.

 

Intensiteten, dramatiken och det höga tempot är både filmens tillgång och kanske även dess svaghet. Ständiga gräl, som ofta övergår till handgemäng, får samma effekt som actionfilmer med ständiga fighter, som enda innehåll. Man behöver lite frid och fred för att orka gå vidare. Man längtar efter sagans hjälte, som kommer in och räddar allt och alla och det är givetvis orealistiskt här. Livet är inte heller några sagor och sådana kan i så fall andra berätta.

 

Filmen är ytterst angelägen av många skäl. Den skildrar livet för människor i det politiskt omtumlande Iran med sina djupt religiösa rötter och gamla, sociala föreställningar. Man ser problemen, men har inga enkla svar. Filmens 11-åriga Termeh representerar ungdomen, men är för ung att ta ställning. Men hon börjar ställa frågor och tvingas göra svåra val. Filmen berättar inget om de unga människor i Iran, som ändå gör uppror och utmanar samhällssystemen. Men anar dock, att ungdomar i Iran, liksom i flera arabländer, också kommer att ställa krav på andra livsstilar och större frihet. Ungdomen är hoppet för framtiden. Vuxna verkar hopplöst förlorade i sina låsta positioner och traditioner. Man får således oundvikligt politiska funderingar och börjar grubbla på lösningar. Och det är kanske filmens egentliga syfte? I så fall har man lyckats.

 

Det blir tre starka filmögon för en kvalitetsfilm, men som kunde haft en mer varierad händelserytm och mer nyanserad bild av det iranska vardagslivet.

Jan-Eje Ferling

 

 

NO STRINGS ATTACHED 

 

Regi: Ivan Reitman

Speltid: 108 min.

Premiär: 1 april 2011

Distributör: United International Pictures

Genre: Romantisk komedi

 

Ungdom, sex och sprit i tomt spektakel

Den nyligen Oscarsbelönade Natalie Portman (Black Swan) spelar, Emma, en lösaktig läkare, som roar sig erotiskt med Adam (Ashton Kutcher). Båda är överens om att bara ha sex och inte hysa andra känslor för varandra. Men det håller inte. Snart börjar svartsjuka och beroende spira. Vänner hejar på med glada tillrop, men inser också att kärleken är omöjlig att stoppa, när den väller fram.

 

Sex är alltid tacksamt att skämta om. Och lägger man till några snygga, onyktra och lite aningslösa ungdomar i filmfarsen, borde de bli kul. Men det blir bara tunt och fånigt. Det förvånar mig att Natalie Portman, men sin elegans och talang, ställt upp i rollen som Emma. Hon är inte trovärdig som lyxig nymfoman. Ashton Kutcher är charmig och lagom oskuldsfull i rollen som Adam, men snart blir figuren gränslös och förlorar i övertygelse.

 

Men det finns säkerligen målgrupp för filmen, vilket producenterna säkerligen räknat med.

 

Ett filmöga för filmfotot.

Jan-Eje Ferling

 

 

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

 

Anki (Marie Richardson), Roland (Jacob Nordensson), Erik (Magnus Roosmann), Anneli (Helena Bergström) i Någon annanstans i Sverige.
Foto: Thord Nilsson

 

Regi och manus: Kjell-Åke Andersson (efter Hans Gunnarssons roman).

Speltid: 98 min.

Filmkategori: Drama

Land: Sverige

Premiär: 16 december 2011

Från ålder: 15 år

Filmdistributör: Svensk Filmindustri

 

Pretentiöst och segt men lite stjärnglans

Handlingen i filmen är förlagd till svensk landsort, Borunda, men är i verkligheten filmad i Rosvik och Sikfors. Filmkaraktärerna är en rad ganska vanliga figurer, som enligt synopsis saknar och längtar till en annan värld. Alla verkar frustrerade och olyckliga. Filmen känns som en ensidig, snudd på fördomsfull, beskrivning av invånare i ett litet svensk samhälle.

Under filmens första halva händer egentligen ingenting mer än att vi kastas mellan skildringar av olika personers tråkiga tillvaro och hopplösa relationer. Filmens andra halva serverar oss lite dramatik som otrohet och skilsmässa. I filmens gran finale sker ödesdigra handlingar och blodiga uppgörelser, som ska ge oss sammanhang och förklara antydningarna i filmens början.

En berättarröst och även rollfigurer läser emellanåt dikter av Gunnar Ekelöf och Bo Setterlind. Citaten ska ge tyngd och litterär status till personernas platta, gråa liv. Men det blir bara pretentiöst och tillgjort. För att hålla oss vakna ha man lagt in mystiska korta inslag, där människor tycks gå upp i rök, apparater lever sitt eget liv och prylar skjuts sönder eller faller i bitar utan förklaring.

Men ibland glimmar det till, som när Helena Bergström med sin fantastiska närvaro och karisma gestaltar den olyckliga Anneli och hennes tysta vrede. Meg Westergren gör lysande den mindre rollen som pensionärsfrun Sonja, som verkar ha gett upp och flyr in i TV-program och cigaretter, oförmögen till att kunna kommunicera. Andra välkända aktörer som Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Sussie Eriksson, Peter Andersson, Björn Gustafson m.fl. dyker upp ibland och ger oss lite stjärnglans till den annars ganska triviala och splittrade berättelsen. 

 

Kjell-Åke Andersson, 62 år, har lång erfarenhet av filmproduktion och har haft framgång som filmregissör och manusförfattare. Dialogerna och replikerna i hans filmmanus är utmärkta. Avskalade och nakna ger de konstfulle fotografen Philip Remi Ögaard alla chanser att låta bilderna berätta. Regin är återhållsam och aktörerna verkar få vara sig själva, så långt det är möjligt och det är verkningsfullt. Musiken av Trond Bjerkenes är sparsmakad, men effektfull.

Men filmidén känns som helhet konstlad och filmen saknar identitet. Den börjar och slutar som en kriminalfilm eller thriller, men är egentligen relationsdramer med några mystiska inslag och lite svart humor. De oförklarliga delarna känns onödigt pålagda och står i vägen för en jordnärda skildring av våra svårigheter att bygga meningsfulla relationer till andra och till oss själva, vilket hade räckt. Kopplingen mellan svensk poesi och rollkaraktärernas banala tillvaro känns bara anspråksfull.

 

Två filmögon för Helena Bergströms briljanta gestaltning och Kjell-Åke Anderssons filmmanus, vad avser dialog och repliker, som utmärkt skildrar karaktärerna och deras livssituation.

111205

 

 

OUR IDIOT BROTHER

 

Elizabeth Banks, Paul Rudd och Emily Mortimer i Our Idiot Brother.

 

Regi: Jesse Peretz

Speltid: 90 min.

Filmkategori: Komedi

Land: USA

Premiär: 14 oktober 2011

Från ålder: Barntillåten

Distributör: AB Svensk Filmindustri

 

Ytlig och pratig komedi om omogen ungkarl.

Ned (Paul Rudd) lever på en gård med sin flickvän och sin hund Willie Nelson och odlar ekologiska grönsaker. När Ned råkar sälja marijuana till en polis hamnar han i fängelse. När Ned blir utsläppt, vill flickvännen inte mera veta av honom och Ned får bo hos sina systrar. Ned är aningslös och naiv, vilket ställer till konflikter i systrarnas tillvaro. Upplösningen av historien känns krystad. Ned startar en ljusstödningsbutik med sin flickväns ex-boyfriend och träffar en flicka i hundrastgården, som antas bli Neds nya kärlek.

 

Komedier ska ha ärtiga repliker och olika förväxlingar på ett underhållande sätt. Det har filmen Our idiot brother delvis och borde få uppskattning för det. Men filmen splittras av ständigt nya, lösrykta episoder och avslöjanden, som ska leda till lustiga och generande uppgörelser. Filmen har som ledmotiv Ned, som en lite charmig, omogen kille och som inte kan ordna upp sitt liv, utan tvingas leva på andras välvilja. Det räcker inte för en långfilm. Även en komedi måste ha sitt dramaturgiska upplägg för att hålla intresset vid liv. Att stapla komiska händelser och missförstånd på varandra ger känslan av att inte ha någon sammanhängande filmidé.

 

Paul Rudd gestaltar Ned utmärkt. En kramgo kille, som trivs bäst med barn och hund. Vuxenvärlden är jobbig även för honom och han avslöjar falskspelet med trohet, familjeidyll och normer hela tiden och där ska de komiska poängerna ligga. Men det räcker inte. I stället blir det tragiskt, när relationer bryts upp och människor såras. Filmen kategoriseras av producenten som dramakomedi och det är i sig en knepig blandning. Antingen heller vore bättre. Nu blir det varken heller.

 

Två filmögon för skådespelarnas energi och den goda regin.

111020

Jan-Eje Ferling

 

 

OUTRAGE   

 

Genre: Action/Thriller
Regi: Takeshi Kitano
Speltid: 109 min
Premiär: 8 april 2011
Distributör: Nonstop Entertainment

Skoningslöst klankrig i japansk maffia.

Två yakuzaklaner styrs av sina två "ordföranden", som är bröder. De kommer i konflikt om revirgränser, som startar med en bagatell, men eskalerar till en våldsamt krig med tortyr och mord. Gangstrarna utväxlar artighetsfraser och bugar för varandra. De bär eleganta, mörka kostymer och åker omkring i lyxiga, blänkande bilar med sina vackra fruar. Men bakom fasaderna finns ingen barmhärtighet eller moral, bara maktkamp om prestige och pengar. Lojaliteter går att köpa och sälja. Alla vill stiga i hierarkin. De bildar pakter, men alla sviker alla, om tillfälle ges att kunna stiga i graderna.

 

Det är en sluten värld med egna lagar. Polisen är korrumperad. Samhällets sociala, politiska strukturer utelämnas. Vi ser bara maffians agerande i strider om vinster och positioner. En afrikansk ambassadör tvingas med i det grymma spelel. Småtjuvar, prostituerade och knarklangare tjänar yakuzaledarnas jätteimperier.

.

Filmen är snyggt gjord och filmfotot obehagligt vackert. Skådespelarna, bl.a. Beat Takeshi, Ryo Kase och Jun Kunimura, visar upp karaktärernas stenansikten och berättar med små medel, som blickar, kroppshållning, om det hot på liv och död, som ständigt finns närvarande. Filmen är ren underhållningsvåld. Spännande och skrämmande med rollfigurer, som är stereotypa marionetter.

 

Två filmögon för filmklipp och filmfoto.

Jan-Eje Ferling

 

 

PINK SARIS    

 

Regi, foto: Kim Longinotto

Premiär: 5 mars

Speltid: 96 min.

Distributör: Folkets Bio

 

Stark dok om indiska kvinnors utsatthet.

Sumpat Pal är en indisk kvinna och en modig och kompromisslös kämpe för att ge självkänsla och hopp till samhällets mest utsatta människor. Kvinnor söker upp henne för att få hjälp, när självmord framstår som enda utväg. De är slagna, våldtagna, utslängda eller föraktade, oftast alltihop, och har ingestans att vända sig. Deras familjer vände dem ryggen, när de som barn bortgiftes med tvång. Sumpat Pal har bildat "det rosa gänget", kvinnor i rosa saris, som går fram och kräver upprättelse och stöd till kvinnor från de lägsta kasten i Indien.

 

"Kvinnorna har bara sina tårar", säger Sumpat Pal. Hon lever själv en mycket okonventioellt liv, efter indiska mått, med en man från en högre kast. Hon beskriver sig själv i stora ord, som "jag är kvinnornas Messias", en självbild som stör många, även hennes sambo.

 

Kim Longinotto är en mångfaldigt prisbelönt brittisk dokumentärfilmare. Hennes filmer handlar om utsatta människor, ofta kvinnor och barn, som kämpar mot förtryckande traditioner och auktoriteter. Filmen "Pink Saris" visar våldet och orättvisorna i indiska familjer och släkter. Vi får följa rättegångarna och Sumpat Pals högröstade anklagelser mot förtryckare och deras osunda traditioner. Som betraktare blir man skakad och förtvivlat maktlös, när man ser de otroligt vackra, unga kvinnorna, som visar sina sår och berättar om sina fasansfulla liv.

 

Fyra välförtjänta ögon till Kim Loninotto för hennes imponerande skicklighet och känslighet att fånga människors liv och själar.

Jan-Eje Ferling

 

 

PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN (3D)

   

 

Regi: Rob Marshall

Speltid: 139 min.

Premiär: 18 maj 2011

Genre: Äventyr, action

Visningsålder: från 11 år

Distributör: Walt Disney Pictures

 

Fjärde piratfilmen om Jack Sparrow underhåller och överraskar

Piraten Jack Sparrow (Johnny Depp) räddar sin kompis Gibbs (Kevin McNally) från att bli hängd, men blir gripen och förd inför engelske kungen George, som hört talas om ungdomens källa och vill veta av Jack var den finns. Jack lyckas rymma och snart är alla på jakt efter Jack och kartan med vägen till källan. Efter många skeppsäventyr, fäktscener och livsfarliga sjöjungfrur, kommer Jack med sitt följe fram till källan. Men dit har också spanska och engelska soldater tagit sig, liksom ondskefulle kapten Svartskägg (Ian McShane) med sin vackra, smarta dotter Angelica (Penélope Cruez) och den hämndlystne kaptenen Barbossa (Geoffrey Rush). Vid källan står slutstriden mellan hjältar, knektar och sjörövare och utgången är spektakulär och förutsägbar.

 

Efter tre filmer med Pirates of the Caribbean förväntas allt vara sagt och gjort. Och mycket är välkänt. Vi ser igen de pampiga skeppen med sina robusta sjömän och ilskna, maktgalna befälhavare. Hamnkrogarna med sina horor och fulla matroser. En bildskön hjältinna och ett antal farliga, förföriska kvinnofigurer. Hisnande, exotiska landskap och skickliga, grafiska fantasier. Pirathjälten Jack är sig lik i alla avseenden, men utan denne osannolike, oövervinnerlige, korte figur med eyeliner och ögonskugga, feminina drag och ibland snudd på fjolliga rörelser, hade Pirates-seriens underhållningsvärde varit lågt.

 

Men filmmakarna lyckas hålla vårt intresse vid liv i nära två och en halv timma. Det blir aldrig riktigt tråkigt. En stor samling skolbarn på pressvisningen satt fascinerade och undrade, som jag, hur det skulle gå. Filmen är fint hantverk och en god komposition av story, foto, ljud, musik och klippning/tempo. Castingen är bra och skådespelarna gör sina grovhuggna, överdrivna karaktärer med inlevelse och med glimt i ögat. Manus är tunt, men har en hel del roliga poänger. Utan sin humor och självironi hade filmen blivit en platt matinérulle. Men nu övertygar den som en fullgod bioupplevelse inom sin genre. 3D-fomatet är tydligen ett måste nuförtiden, men tillför egentligen inget. Tvärtom, så förminskar formatet bilden, gör den mörk och suddar ut kontraster och nyanser.

 

Filmen ges fyra filmögon för en bra äventyrsfilm med fantasi och humor, skickligt gjord och med utmärkta skådespelare.

Jan-Eje Ferling

 

 

POESI

  

 

Regi och manus: Changdong Lee

Speltid: 139 min.

Premiär: 5 augusti 2011

Genre: Drama

Distributör: Folkets Bio

 

Sorgligt och vackert om åldrande.

Mija (Jeong-hie Yun) bor med sitt barnbarn  i en liten stad i förorten längs Han River. Hon är fattig, men en lite elegant dam, som också gör hemtjänst hos en strokedrabbad, äldre man. En dag börjar hon i poesiklass och skriver egna små dikter. Samtidigt får hon veta att hennes barnbarn under flera månader varit delaktig i en gruppvåldtäkt i skolan på en flicka, som sedan tog livet av sig. Mija försöker konfrontera sitt barnbarn, men han undviker ämnet. När papporna till de övriga pojkarna träffas för att komma överens om ekonomisk ersättning till flickans mamma, blir Mija inbjuden och får uppdraget att förhandla med mamman. Den hårda verkligheten kolliderar med Mijas drömmar om livets poetiska skönhet. När männen vill att Mija ska betala sin andel i gottgörelsen, tvingas hon till förnedring, som tar hennes levnadsmod.

Filmen vann pris för bästa manus i Cannes 2010 och är en långsamt berättad historia med flera bottnar. Ensamhet, åldrande och sökande efter livets mening paras med försök att se verklighetens skönhet och harmoni. Castingen är utmärkt och Mija övertygar i rollen som den sökande gamla damen, som drabbas av svårigheter, som hon gör sitt bästa att bemästra, men som kräver hennes liv. Asiater har ett eget sätt att agera på film och förmedla en historia. Det finns inga övertoner eller våldscener. Under den realistiska, kontrollerade tillvaron, löper livet amok. Det är plågsamt att se Mijas lidande och modiga försöka att ta ansvar för sitt och sin familjs liv.

Filmen får tre filmögon för det skickligt berättade dramat, för duktiga skådespelare och för det välförtjänt prisade manuset.

Jan-Eje Ferling

 

PRIEST (3D)

 

 

Regi: Scott Stewart

Speltid: 88 min.

Premiär: 10 juni 2011

Genre: Sci-fi thriller

Visningsålder: 15 år

Distributör: Sony Pictures

 

Munkorden i kamp mot mördarvampyrer

I en obestämd tid och värld kämpar människor mot ondsinta vampyrer. I en muromringad stad har överlevande tagit skydd mot de våldsamma varelserna. En slags munkorden, The Church, styr staden med religöst förtryck och tror sig ha lyckats isolera vampyrerna i ett unket, fängelseliknande reservat. En familj, som bor utanför staden, blir attackerad av en gäng förrymda mördarvampyrer och den överlevande unga dottern Lucy (Lily Collins) kidnappas av dem. En legendarisk krigare och munk i staden, Priest (Paul Bettany) övertalas av flickans pojkvän Hicks (Cam Gigandet) att hitta och rädda flickan. Priest bryter sina munklöften och de båda ger sig ut från staden och åker in i vampyrzonen, som leds av Black hat (Karl Urban). Han har smittats till vampyr och blivit ledaren i striden mot människorna. Filmen blir en traditionell äventyrskamp mellan det onda och det goda och slutet är förutsägbart. 

 

Filmens story är tunn och bygger på gamla matinéfilmens kraftmätningar mellan hjältar och skurkar med förväntat slut och hjälteseger. Manuset är korthuggna fraser och dialogen egentligen ointressant. Filmens behållning är de visuella effekterna, den dramatiska scenografin, den skickliga grafiken och de spektakulära stridscenerna. Vampyrerna är läskiga, men Priest och hans medhjälpare är inte bara stiliga, utan äger även övernaturliga förmågor och vinner givetvis bataljerna. Musiken påminner delvis om Orffs körverk Carmina Burana och har ofta en effektiv, oratorial form. Skådespelarna gör sina stereotypa rollkaraktärer bra. Castingen är gjord efter serietidningarnas sexiga, vackra och kraftfulla figurer och det fungerar. Den kvinnliga hjältinnan Priestess (Maggie Q) är den som egentligen avgör slutkampen och är modellskön och smart. Välkända Christopher Plummer dyker upp i en mindre roll som stadens diktatoriska överstepräst, Monsignor Orelas. Filmfotot är konstfärdigt och färgerna dämpade och begränsade i nästintill grånyanser för att förstärka mystiken och allvaret.

 

Som helhet fungerar filmen för en måttligt häftig biokväll utan djupare eftertanke. Man tycker sig ha sett filmen ett otal gånger tidigare, men blir ändå lite skraj ibland och undrar hur det ska gå, även om man redan vet det.

 

Två filmögon för filmens visuella kraftfullhet och smakfulla design.

Jan-Eje Ferling

 

 

 

Filmrecensioner A - Ö

 

 

Abduction

A Dangerous Method

Adjustment Bureau

Agora

Apornas planet: (r)evolution

Atleten

At Night I Fly

Bad Teacher

Baksmällan del 2

Barney´s många liv

Black Swan

Bobby Fischer against the world

Carnage

Cowboys & Aliens

Coco, Livet före Chanel

Conan

Conan O´Brien Can´t Stop

Coriolanus

Cornelius

Den nakna mannen

Det är aldrig för sent, Larry Crowne

Det är upp till dig!

Drive

El Bulli - Cooking in Progress

Elias och jakten på havets guld

En enda man

En enkel till Antibes

En man som skriker

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv

Familjen Jones

Fast & Furious 5 (Fast Five)

Förbjuden kärlek

Gainsbourg

Greenbergs

Hanna

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Hopp

Horrible Bosses

Hotell Gyllene Knorren

Immortals

Insidious

I don´t Know How She Does It.

Jag dödade min mamma

Jag är min egen Dolly Parton

Jane Eyre

Jussi i våra hjärtan

Justin Bierber: Never say never

Jägarna 2

Killers

Kommissarie Späck

Kung Fu Panda 2

Kyss mig

La Prima Cosa Bella

Let me in

Mannen från Le Havre

Medan åren går

Meet the parents: Little Fockers

Mitt mörka hjärta

Nader och Simin - en separation

No strings attached

Någon annanstans i Sverige

Our idiot brother

Outrage

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Pink Saris

Poesi

Priest

Rabbit Hole

Red Riding Hood

Restless

Rio

Route Irish

Sanctum

Shame

Shark Night 3D

Shrek, Nu och för alltid

Simon och ekarna

Something Borrowed

Source Code

Submarine

Sucker Punch

Svart Venus

Svensson Svensson - i nöd och lust

The Ghost Writer

The Greatest Movie Ever Sold

The King´s Speech

The last Airbender (3D)

The Lincoln Lawyer

The Skin I Live in

The Three Musketeers

The Tree of Life

The Trip

Thor

Tinker Tailor Soldier Spy 

Tomorrow when the war began

Transformers 3

True Grit

Trädet

Tusen gånger starkare

The Twilight saga: Breaking Dawn - Part 1

Tyrannosaur

Unknown

Vampire

Water for Elephants

White Material

World Invasion: Battle Los Angeles

Änglagård 3

Änglavakt

 

 

www.filmeye.se - Producerad av Ferling Ord & Bild - www.ferling.se - info@ferling.se