filmeye.se

Filmrecensioner R - Ö

RABBIT HOLE

Regi: John Cameron Mitchell

Speltid: 91 min.

Genre: Drama

Premiär: 8 april 2011

Distributör: Noble Entertainment

Gripande om sorgarbete

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckart) har förlorat sin fyrårige son Danny i en bilolycka. Efter åtta månader har de ännu inte kunnat ta in sin förlust, trots att de går i stödgrupp tillsammans. Sorgen förgiftar deras relation och deras liv. Beccas mamma Nat (Dianne Wiest) förlorade sin son Arthur i en överdos, och kommer inte heller över saknaden och smärtan. Becca träffar den unge mannen Jason (Miles Terrer), som körde ihjäl sonen Danny. Tillsammans försöker de hitta en slags försoning. Till sist får de uppdämda, svåra känslorna välla fram. Det är plågsamt, men nödvändigt och förlösande. Därifrån börjar Becca och Howie försöka lära sig leva med sin sorg och gå vidare med sina liv tillsammans.

Filmen är rörande. Tårarna tränger på, men det blir aldrig sentimentalt. Regissören arbetar med ämnet sorg både med respekt och kunnighet. Skådespelarna gestaltar väl sina roller, men Nicole Kidman verkar poserar sig igenom sina filmer. Hon verkar inte ett ögonblick kunna släppa sig själv och bli en del av dramat. En narcissism, som gränsar, för mig, till det outhärdliga. Men Kidman är prisbelönt duktig och firad aktris med en rad av imponerande filmroller bakom sig. Ändå blir hon aldrig annat än den slanka, vackra megastjärnan, som står i vägen för sin egen gestaltningsförmåga.

Om man inte förstår eller har erfarit förluster av närstående, kan filmen upplevas som en gråtmild såpa. Man begriper inte att i sorg kan finnas en gigantisk vrede, som Becca uttrycker på supermarket när hon slår till en mamma, som nekar sitt barn godis. Sorg kan insjukna i dyrkan av den avlidne och till ikonisering som förfaller till kult, inte ovanligt när unga artister dör i förtid.

Filmen är bra gjord och berättelsen bär hela vägen. Det finna överdrivna sekvensker, när pappa Howie somnar i sin sons lilla säng och Becca gråter sig sömns i bilen. Men för övrigt verkar filmmakarna veta vad de håller på med och gör ett bra hantverk.

Fyra filmögon för regin, fotot, klippet och den gripande berättelsen.

Jan-Eje Ferling

RED RIDING HOOD

Regi: Catherine Hardwidke

Speltid: 100 min.

Genre: Skräck, thriller

Premiär: 20 april 2011

Distributör: 20th Century Fox

Våldsam varulvsromantik

Det är sagotid och Valerie (Amanda Seyfried) bor i en bergsby, som med jämna mellanrum hemsöks av en varulv. När Valeries syster Lucie hittas död på åkern, beslutar sig byfolket att gå man ur huse för att hitta och döda besten. Man dödar en varg och tror sig ha undanröjt hotet. Men varulven lever och återkommer. Man skickar bud efter Father Solomon (Gary Oldman) och hans män som hjälp, men varulven är starkare. Valerie lyckas få kontakt med varulven, som ber henne fly med henne från byn. Det visar sig finnas släktskap mellan Valerie och varulven och flera i byn är infekterade med varulvsblod.

Det finns inslag av sagan Rödluvan och Vargen, men filmen är ologisk i sin handling och man förlorar sig i berättelsen. Manuset är svagt och spänningen går ut på att gissa vem som är varulven. När svaret kommer blir gåtan ändå inte löst.

Filmen är scenografiskt ganska vacker. Skådespelarna är ofta modellfagra, välklädda och välfriserade, vilket bara urholkar deras rollkaraktärer, som blir platta. Julie Christie som Farmodern, är ett kärt återseende, men manuset tillåter inte denna begåvade aktris att utveckla rollen. Karismatiske Gary Oldman kämpar tappert för att ge filmen och sin rollgestalt liv, men regissören och manusförfattaren låser honom i schabloner.

Filmen får ett öga för Gary Oldmans och Julie Christies närvaro.

Jan-Eje Ferling

RESTLESS

Mia Wasikowska och Henry Hopper.

Regi: Gus Van Sant

Speltid: 91 min.

Filmkategori: Drama

Land: USA

Premiär: 25 november 2011

Från: 11 år

Distributör: Sony Pictures Releasing

Drömlikt och rörande om kärlek och död.

Enoch (Henry Hopper) förlorade sina föräldrar i en bilolycka och bor hos sin faster. Han bär på sorg och vrede över sina förluster och besöker begravningar och minnesstunder för döda han inte känner. Vid ett sådant tillfälle träffar han Annabel (Mia Wasikowska), som är döende i cancer, och de utvecklar en kärleksrelation.

Hjältinnor som dör unga och vackra är flitigt använt i opera, böcker och på film. Många av oss minns Love story från 1970 där vackra Ali MacGraw dör i cancer och i armarna på stilige Ryan O' Neal. Men Restless är inte bara en snyftare. Den väcker frågor om vårt förhållningssätt till döden generellt och särskilt till förtida sådan. Enoch kan inte hantera sitt trauma, men Annabel hjälper honom att bearbeta sitt problem, utan att förminska dem. Hon tycks ha kommit över sin egen dödsskräck och försonats med sitt öde.

Henry Hopper är son till framlidne Dennis Hopper, men verkar ha egen talang och utstrålning så det räcker för en filmkarriär. Kända, framgångsrika föräldrar kan öppna dörrar till branschen, men till syende och sist måste man stå på egna ben. Henry Hopper är ung och porträtterar övertygande Enochs känslighet och osäkerhet inför de stora livsfrågorna. Mia Wasikowska, som var fantastisk i Alice i underlandet från 2010 och Jane Eyre från 2011 fastnar däremot i Restless i en stelt leende och får aldrig liv i rollen som Annabel och känns bara platt och frånvarande.

Enoch möter ofta ett spöke, Hiroshi (Ryo Kase), som är en ung, avliden japansk Kamikazepilot. Men vet inte om Hiroshi bara är en produkt i Enochs fantasi eller ett besök från andra sidan. Hiroshi känns mest som en låtsaskamrat för den ensamme och olycklige Enoch. Vuxenvärlden i filmen är stereotypt skildrad och framställs som kontrollerande och uppfostrande. Ingen vill eller kan förstå hur man möter en överkänslig, vilsen ung mans behov. Det är gripande, men lite för tillplattat.

Som helhet känns filmen konstig med sina spöken och kyrkogårdsmiljöer. Inslag från en skrämmande Halloweenhögtid med hotfulla figurer och anspelningar på grekiska dramat, där Orfeus söker efter sin älskade Eurodike i dödsriket, känns konstruerat och okänsligt gjort.

Filmen Restless har viktigt tema om ungdom och död, men känns ändå banal och har ingen egen karaktär. Rollkaraktärerna berör inte så djupt och deras utspel blir mer patetiska än engagerande. Filmfotot saknar bra skärpa och känns som kopior från 60-talet. Musiken är suggestiv och manus lite småroligt ibland.

Två filmögon för Henry Hoppers känsliga uttryck och för en film med viktiga ämnen, som tyvärr inte tas riktigt på allvar.

111103

RIO (3D)

Regi: Carlos Saldantha

Speltid: 96 min.

Genre: Animerad familjefilm, alt med sv.tal

Premiär: 8 april 2011

Distributör: 20th Century Fox

Underbart rolig familjefilm. Se den!

Blue är en charmig, blå papegoja, som bor i Minnesota hos pyssliga bibliotekarien Linda. En fågelforskare dyker upp och vill ta med både Blue och Linda till Rio de Janeiro, där en blå papegojedam, Jewel, behöver en make för att föra arten vidare. Blue har bara ett fel, han kan inte flyga. I Rio finns bovar, som vill tjäna pengar på sällsynta fåglar och fångar in Blue och Jewel och så är äventyret igång.

Filmen är en fest och den roligaste animerade filmen man förmodligen kan se på bio just nu. Ett galleri av sköna typer dyker upp, som både hjälper och stjälper för fåglarna. I en grand finale ser vi en färgsprakande Rio karneval ackompanjerande Linda och forskaren i jakten på att rädda Blue och Jewel.

Carlos Saldantha har tidigare regisserat "Ice Age 2" och "ice Age 3: Det våras för dinosaurierna". och Rio måste vara hans piece de resistance. Filmen är en förtjusande kärlekssaga med alla ingredienser för drama och äventyr samt ett lyckligt slut.

Sång- och dansnumren är få, men briljanta. Djuren i djungeln startar upp sina spektakulära musikalnummer med sambarytmer, charm och humor.

En fullträff som familjefilm, lika roligt för barn som vuxen. Full pott filmögon, i alla avseenden.

Jan-Eje Ferling

ROUTE IRISH

Regi: Ken Loch

Manus: Paul Laverty

Speltid: 109 min.

Premiär: 18 mars 2011.

Distributör: NonStop Entertainment AB

Intensivt drama om vänskap och hämnd.

Route Irish, som går mellan flygplatsen och the Green Zone i Irak, anses vara den farligaste sträckan i världen. Där skjuts soldaten Frankie (John Bishop) ihjäl den 1 september 2007. Hans bäste vän Fergus (Mark Womack) vägrar tro på den officiella förklaringen, att det är en olycka, och startar en egen undersökning av händelsen. Spåren leder allt närmare den styrande, militära ledningen i Irak, som med våld och hot försöker stoppa Fergus att få veta sanningen om sin väns död. Det blir en jakt på liv och död. Fergus är envis och orädd. Även om han får fatt på gärningsmännen och grymt kan hämnas på dem, så blir det också hans egen undergång.

Filmen är realistiskt gjord och har inslag med dokumentära journalfilmer, som visar bombade platser och lemlästade människor. Regissören Ken Loach är den brittiske socialrealismens mästare. Han berättar här om obekväma konsekvenser av Irakkriget, som den militära ledningen vill tiga ihjäl, eftersom deras strategier knappast är några hjältedåd. De innehåller även privat mordlusta "på araber" och fruktansvärda grymheter mot kvinnor och barn.

De starka ljudeffekterna tar ofta över i filmen. Man kastas ständigt in i överraskande buller, som om filmmakaren inte tror på dramats egen laddning. Men som helhet är det en skickligt gjord film med utmärkta skådespelare och bra filmfoto. Det är mycket "fåcking shitt" i dialogen, men så är väl jargongen mellan irländska soldater? Smockan hänger ofta i luften och emellanåt slår den vilt. Våldet blandas med lite romantik, sorg och saknad, vilket ibland känns spekulativt. Dramaturgin är genomtänkt, osminkad intill det manipulativa. Men Ken Loach uppnår sitt syfte, att chockera oss, övertyga oss och få oss att förfasa oss över meningslöst våld mot oskyldiga.

Tre filmögon för Mark Womacks starka närvaro i rollen om Fergus, för den drivna filmredigeringen och för filmens budskap om att krig vrider på sanningen och lögn och korrumperar och förråar dess aktörer på alla nivåer.

Jan-Eje Ferling

SANCTUM (3D)

Regi: Alister Grierson

Speltid: 114 min.

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Premiär: 18 februari 2011

Klaustrofobiskt drama om grottdykare.

Filmen bygger på manusförfattaren Andrew Wights erfarenhet, då han och några vänner blev innestängda i en grotta och fick söka andra utvägar. I filmen har dykarteamet hamnat i Nya Guineas regnskog när en oväntad storm blockerar grottgångarna med forsande vatten. Teamet försöker undeer stora strapatser söka sig ut. Endast en överlever.

Filmen är välgjord och det är spännande. Men handlingen känns igen från underjordiska monsterfilmer, även om Santcum inte är vare sig science fiction eller skräck, utan ett rent actionsäventyr.

3D-formatet, som snart verkar bli standard, tillför väldigt lite till filmupplevelsen. Filmkaraktärerna är klyschiga. Fräcka och snygga killar och tjejer, en äldre farsa, som är gammal och vis. Men man imponeras av undervattensscenerna och känner instängdheten komma krypande, som avsikten är.

Filmögonen går till scenografin och filmfotot.
Jan-Eje Ferling

SHARK NIGHT 3D

Sara Paxton som Sara i Shark och monsterhajen i Shark Night.

Regi: David R. Ellis

Speltid: 91 min.

Filmkategori: Skräck, thriller

Land: USA

Premiär: 2 december 2011

Från ålder: 15 år

Filmdistributör: Nordisk Film

Läskigt och blodigt, men inte mer.

Filmen Hajen från 1975 gav många av oss mardrömmer och skräck för havsbad. Piraya-filmerna från 1978 och 1981 och Piranha 3D från 2010 var otäcka och som sådana ganska underhållande.

Shark Night försöker att med gamla knep få oss ur fattningen igen, men lyckas bara stundtals. Allt är förutsägbart. Situationerna är nästan plagiat av tidigare haj- och pirayaskräckfilmer och handlingen blir till slut bara en gäspning. Det hjälper inte att nästan alla rollkaraktärer stryker och att mera köttslamsor flyger omkring av vassa hugg i unga, halvnakna kroppar. Vi har sett det förut, och bättre. Ändå rycker jag till ibland och vill ropa, "nej, simma inte DÄR, idiot! Och då har filmmakarna fått igång oss, som tanken säkerligen var.

De unga aktörerna gör så gott de kan, men offren är lika stereotypa som skurkarna. Man är genomelak och ful eller vacker och begåvad. Filmfotot är bra och musiken dånar in när den ska. Slutet öppnar för en fortsättning, som förintar de sista överlevande kärleksparet. Och hur man då går vidare med Shark Night II, blir intressant att se.

De grafiska hajarna är knappast trovärdiga. Under vattenytan är de acceptabla, men de håller inte för närbild eller i luften. Då känns de konstgjorda och tappar sitt sting. 3D-formatet tillför nästan inget till filmupplevelsen. Glasögonen är tunga och bär man också vanliga brillor, blir det bara obekvämt.

För nybörjare och unga tittare är det läskigt så det räcker. För halvgamla, garvade filmrecensenter behövs lite mer för att hålla vårt intresse uppe i 91 minuter. Man känner sig lurad efteråt. Som om någon utlovat äventyr och man bara fått en tom påse.

111202

SHREK - NU OCH FÖR ALLTID

Shrek Forever After
Regi: Mike Mitchell
Speltid: 93 min.
Från 7 år.
Svenskt tal 3D/35 mm.
Premiär 7 juli.
Distributör: United International Pictures

Skicklig och rolig animation
DreamWorks Animation har producerat sin tredje film om den charmige, otymplige, gröne hjälten Shrek. Han är nu trebarnsfar och gift med Fiona, prinsessan, som Shrek räddat ur drakborgen. Men Shrek börjar vantrivas med blöjbyten och alla turistbussar, som kommer och förevisar det berömda träsktrollet. Han gör en deal med den listige Rumpletiltskin om att få tillbaka en dag av sitt gamla liv i utbyte mot en dag från sin barndom, som Shrek inte minns. Kontraktet är bedrägligt, men det ordnar upp sig, som förväntat.

Handlingen är lite rörig och en 7-åring hänger knappast med i tidsresorna och den komplicerade avtalshistorien. Det svenska talet är ofta otydligt och tempot är högt. Men man får snart släppa logiken och njuta av situationerna och de dråpliga typerna. Och det räcker långt. Bitvis är det gripande med Shreks desperata sökande efter sin hustru Fiona och deras återförening. Figurerna är roliga och intagande, men alltför osannlika för att närmare beröra. Jag hade gärna sett originalversionen, med Eddie Murphy´s talröst som åsnan och Antonio Banderas som Mästerkatten.

Animationen imponerar och jag var engagerad hela tiden och ville veta ”hur det går, så är det en ganska bra film. Den blandade musikstilen var välvald och gjorde även eftertexterna underhållande. Men tempot och de skrikiga replikerna störde handlingen och förtog en del av nöjet.

Det blir tre filmögon för skicklig grafik, komiska förvecklingar och en känslosam saga.
Jan-Eje Ferling

SOMETHING BORROWED

Ginnifer Goodwin och Kate Hudson. Stillbild David Lee, Alcon.

Regi: Luke Greenfield

Speltid: 113 min.

Premiär: 17 juni 2011

Genre: Romantiskt drama

Visningsålder: 7 år

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Laddat triangeldrama med hyfsat manus.

Präktiga juristen Rachel White (Ginnifer Goodwin) fyller 30 år. Hennes bästa kompis, sprudlande Darcy (Kate Hudson), ordnar en överraskningsfest för Rachel. På festen finns också Darcys blivande make Dex (Colin Egglesfield), som också varit Rachels studentkamrat på juridikkursen. Nästa morgon vaknar Rachel upp med Dex i sin säng. De försöker lägga händelsen bakom sig, men deras kärlek vill inte falna. När bröllopet mellan Darcy och Dex närmar sig, ökar spänningen. Dex klarar inte att ta ställning, men får hjälp av att Darcy berättar att hon haft ett förhållande med kamraten Marcus (Steve Howey) och blivit gravid med honom. Rachel inser att hennes bästa väninna inte allt varit så ärlig och det öppnar för Dex och Rachel att gemensamt planera för sin framtid.

Filmens handling har en intrig för en såpa, men räddas av ett fint manus, bra regi och duktiga skådespelare. Handlingen är inte unik. Väninnan blir kär i kompisens kille. Men filmmakarna berättar historien på ett ganska osentimalt sätt och handlingen bärs hela tiden framåt. Spänningen ökar, överraskningarna kommer och slutet är inte självklart. Då är man en bra storyteller. Castingen av huvudrollerna är utmärkt, liksom birollerna med den förstående vännen och bögen Ethan (John Krasinski), väninnan på glasberget Claire (Ashley Williams), den naive, lekfulle Marcus och Dex´ auktoritära föräldrar.

Filmen är välklippt och dess enkelhet och avskalade sentimentalitet övertygar och engagerar. Det är kanske ingen film för killgänget som ska göra stan en fredagskväll, men väl för tjejkompisar, kanske gayvänner och äldre damer. Filmen blir nog ingen långkörare, men kommer snart att dyka upp på DVD och på TV-kanaler i oändliga repriser, som verkar vara den lukrativa lösningen och syftet med många av dagens hyggliga filmproduktioner.

Tre filmögon för en fint berättad historia med bra regi, klipp och fina aktörer.

Jan-Eje Ferling

SOURCE CODE

Michelle Monaghan och Jake Gyllenhaal

Regi: Duncan Jones

Speltid: 93 min.

Kategori: Thriller, Sci-Fi

Premiär: 3 augusti 2011

Ursprungsland: USA

Distributör: Noble Entertainment

Spännande om tidsresor

Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar upp på ett pendeltåg på väg till Chicago med en annan mans identitet. Hans sista minne av sig själv är som amerikansk helikopterpilot i Afghanistan. Colter kastas fram och tillbaka i tid och rum med hjälp av en dator och får veta av en kvinna, Vera Farmiga (Colleen Goodwin) via en display, att tåget kommer att explodera och senare även Chicago centrum. Colter befinner sig i en slags bunker när han får i uppdrag att finna bomberna och bombmannen och förhindra att olyckorna sker. En Dr Rutledge (Jeffrey Wright) har skapat en dataprogram, som möjliggör tidsresor under åtta minuter. Egentligen är Colter redan död, men delar av hans hjärna hålls vid liv. Colter misslyckas flera gånger, men till sist gör han en deal med sin uppdragsgivare och som får stora konsekvenser för alla.

Source Code är bitvis ologisk, men det spelar mindre roll. Filmen är spännande från början till slut. Handlingens komplexitet växer och gör finalen alltmer oförutsägbar. Jake Gyllenhaal, som Oscars-nominerades för sin roll som Jack Twist i Brokeback Mountain från 2005, gör en lysande insats som den förvirrade och även modige soldathjälten. Manus av Ben Ripley är sakligt, men storyn håller spänningen vid liv. Foto, musik och klipp är bra standard och stöder intrigen fint. Personregin av Duncan Jones ger rollfigurerna några fler bottnar är som brukar var vanligt i filmens genre.

Filmen får tre filmögon för en annorlunda historia, god fantasi och för Jake Gyllenhaals inlevelse och karisma.

Jan-Eje Ferling

SUBMARINE

Regi: Richard Ayoade

Genre: Dramakomedi

Premiär: 26 augusti 2011

Speltid: 94 min.

Distributör: NonStop Entertainment

Rörande roligt om tonårskärlek och vilsenhet

Oliver Tate (Craig Roberts) är 15 år och enda barnet till sina känslomässigt avstängda, men prudentliga föräldrar, vars äktenskap börjar halta och som Oliver vill försöka få ordning på. Han skriver fejkade kärleksbrev från pappa Lloyd (Noah Taylor) till mamma Jill (Sally Hawkins) men som genomskådas av föräldrarna. Oliver planerar också att före kommande födelsedag ha mist sin oskuld med skolkamraten Jordana (Yasmin Paige). De blir förälskade, men relationen kompliceras av Jordanas mammas cancer och mamma Jills affär med New Age predikanten Graham (Paddy Considine). Oliver stressar intill självmordets rand av komplikationerna omkring honom. Jordana gör slut, men återförenas med Oliver. Mamma Jill har ett kort sexmöte med predikant Graham, men återvänder till sin förlåtande make. Oliver överlever sina självmordsförsök och slår följe med Jordana mot solnedgången i havet.

Filmen är välspelad och underhållande med Olivers storögda förtvivlan och hans tappra försök att få ordning på sitt och andras liv. Vuxenvärlden är förstockad och vill inte se eller begripa Olivers kamp för sin överlevnad. Det finns starka mobbingscener i filmen som berättar om tonåringars grymhet mot varandra och det förtryck Oliver och många andra ungdomar tvingas leva under. Det enda som känns sant, om än komiskt förvirrat, så är det Olivers ambitioner att nå sina mål. Han vill bli vuxen och fri, som är varje tonårings dröm. I vägen står samhällets maktstrukturer i skola och i föräldraansvaret och deras ordningsregler.

Craig Roberts gör Oliver med starkt engagemang och inlevelse. Rollporträttet av den överkänslige och ambitiöse tonårspojken i 1970-tals hem- och skolmiljö i Wales imponerar. Tidsbeskrivningen bekräftas både med rekvisita och med filmens lite grova bildkvalité. Regissören Ayoade har bra styrning på skådespelarna och handlingen och gestaltar berättelsen konsekvent och därmed övertygande.

Filmmusiken av och med Arctic Monkeys-sångaren Alex Turner är stämningsskapande och mycket bra komplement till filmen.

Fyra filmögon för regin, utmärkta skådespelare, musiken och för en välklippt film.

Jan-Eje Ferling

SUCKER PUNCH

Regi: Zack Snyder

Speltid: 110 min.

Genre: Action, thriller

Premiär: 8 april 2011

Distributör: 20th Century Fox

Dataspel som tradig långfilm.

Baby Doll (Emelie Browning) är en 20-årig, blond flicka med stor plutmun och stora lösögonfransar. Hon lever i ett slottsliknande hus med sin yngre syster och sin styvfar. Modern har just dött och testamenterat sin förmögenhet till sina döttrar. Styvfadern blir rasande och under en strid, råkar Baby Doll skjuta sin syster i stället för sin styvar, som med hjälp av mutor får Baby Doll placerad på ett mentalsjukhus för unga kvinnor. Sjukhuset är ett fängelse, men även en förtäckt bordell, där flickorna utnyttjas. Baby Doll dras in i en fantasivärld med monster och sig själv som en oövervinnerlig amason. En andlig guide lovar henne frihet, om hon får tag på en karta, en kniv, en tändare, en nyckel och kan lösa en gåta. Baby Doll bevisar först sitt mod genom att besegra tre jättekrigare. Därefter gör hon upp en plan med de andra flickorna om att rymma till friheten.

Filmen går ut på att visa sexiga, unga, halvnakna flickor i läder och boots, beväpna dem och låta dem delta i grafiska, fantastiska krigsscener med robotsoldater, drakar och monster. Flickorna övervinner allt och alla, utom på sjukhuset, där de torteras och även avrättas av den mustaschprydde chefen Blue Jones (Oscar Isaac).

Man kan försöka tolka sagovärldarna som flickornas fantasier, som dom flyr till när verkligheten blir outhärdlig. Men filmen ger inga djupare förklaringar, utan slänger på några fraser på slutet om att vi själva är våra egna räddare och hjälpare.

Trivs man i dataspelens fiktiva hjälte-fiende-värld och anser att döda monster på löpande band är bra underhållning, så gillar man Sucker Punch. Filmen är välgjord, ljudet öronbedövande, flickorna läckra och skräckfigurerna gigantiska. Men det hjälper inte. Det blir långtradigt och förutsägbart. Även om slutet ska vara en överraskning så bryr man sig inte. Karaktärerna är så stereotypa och dockliknande, att deras öde lämnar en oberörd.

Två filmögon för den fantastiska grafiken och för de vackra flickorna.

Jan-Eje Ferling

SVENSSON SVENSSON - I NÖD OCH LUST

Peter Dalle, Suzanne Reuter och Allan Svensson. Foto: Johan Paulin.

Regi: Leif Lindblom

Speltid: 83 min.

Filmkategori: Komedi

Land: Sverige

Premiär: 14 oktober 2011

Från ålder: Barntillåten

Distributör: Nordisk Film

Recension HÄR

Småroligt med Svensson

Gustav Svensson (Allan Svensson) och frun Lena (Suzanne Reuter) står inför sin 30-åriga bröllopsdag, men Lena vill skiljas. Gustavs tid som förtidspensionerad brevbärare upptas i stort sett bara av fotboll. De följer dock familjeterapeutens råd att åka på kärleksweek-end i hopp om nytändning. Men på det romantiska pensionatet börjar snart förväxlingar och intriger ta över deras tillvaro. Fotbollslegenden Tommy Franzén (Peter Dalle) dyker upp som gäst och Gustav blir som besatt av sitt sportintresse och skyr inga medel för att nå sina mål.

De är trivsamt att möta paret Svensson igen, denna gång utan barn. Men deras problem är desamma och rollkaraktärerna är sig lika. Handlingen ligger dock rätt i tid. Barnen är vuxna och paret Svensson måste förnya sig eller gå skilda vägar.

Allan Svensson och Suzanne Reuter har ett fint samspel och båda behärskar komedistilen, i näst intill fulländning. Filmfotot, filmmusiken, scenografin och castingen är utmärkta. Men regin tar ned tempot. Svensk film har alltid belastats med långa, menande blickar och talande tystnad och det fungerar ändå sämre i komedier. Annars är det en underhållande film, även om storskratten uteblir. Det är elegant och välgjort, men storyn är lite väl skruvad ibland. Gustav är ormen i paradiset och bär säkerligen på flera diagnoser. Han är ändå filmens nerv, men sveken och lögnerna, som han dirigerar sin omgivning med, blir stundtals obehagliga. Men visst blir det roligt, ibland.

Det blir två filmögon för en trivsam komedi, det sega tempot till trots.

111006

Jan-Eje Ferling

SUPER 8

Joel Courtney här som Joe Lamb med filmkollegorna Ryan Lee, Riley Griffiths, Gabriel Basso.

Regi och producent: Jeffrey Jacob Abrams

Speltid: 112 min.

Premiär: 17 juni 2011

Genre: Sci-fi, thriller

Visningsålder: från 11 år

Distributör: United International Pictures

Spännande om rymdmonster och tonårsgäng

Det är 1970-tal och ett gäng tonåringar spelar in zombiefilmer på super 8 i en småstad i Ohio. En natt, när de filmar på en gammal tågstation, blir de vittne till hur en bil kör upp på rälsen och medvetet kolliderar med ett passerande tåg. Kraschen blir katastrofal, men både ungdomarna och bilföraren överlever. Snart vimlar det av militärer på platsen. Tonåringarna smiter iväg och ser sedan på sin super 8 film att ett rymdmonster flytt från en av tågvagnarna. Snart börjar människor och djur försvinna i staden. Bilar och hus demoleras och krigsmakten evakuerar invånarna. Jakten på rymdvarelsen har börjat och ungdomarna ger sig modigt in i äventyret. Slutet blir som förväntat. Tonåringarna löser problemet, när vuxenvärlden trasslat in sig i prestige och övervåld.

Super 8 är en populärfilmproduktion i rakt nedstigande led från klassikerna E.T., Jurassic Park, Star Wars, Harry Potter och Alien. Men så är också Steven Spiegelberg medproducent i filmen Super 8 och J.J. Abrams håller på att axla Spiegelbergs mantel i filmgenren. Filmen är tekniskt skickligt gjord, men håller hela tiden kontakt med mänskliga känslor och relationer. Vi känner igen ingredienserna från många liknande produktioner, som den ensamme sheriffen med olycklig tonårsson, som är kär i skolans sötaste tjej. Det ostyriga, brokiga kamratgänget, de idiothårda militärerna, småstadsskräcken och det farliga, men kontaktbara monstret. Igenkännandet är både trivsamt och lite tjatigt. Men liksom barn älskar vi sagorepriser och blir engagerade, även om vi vet slutet. Filmsagan fungerar för alla åldrar. Det är både spännande, roligt och känslosamt. Våldsavsnitten är måttligt grymma och barnskådespelarna charmiga och duktiga.

Det känns bra att framförallt barnskådespelarna är okända. Stjärnglans med celebrities kan annars skymma filmberättelser.

Femtonårige Joel Courtney debuterar i huvudrollen som Joe Lamb och övertygar med sin närvaro och karisma. Sheriffpappan Jackson Lamb, som spelas rutinerat av Kyle Chandler, sörjer sin förolyckade fru, men tvingas ta ett jätteansvar för att rädda staden och sin son Joe. Barnskådespelarna är charmiga och roliga. Filmfoto, grafik, regi, ljud och musik bildar en fungerande helhet för filmäventyret Super 8, som kan bli sommarens filmupplevelse för familjen, om än inte för de allra minsta. Filmen får dock inte full pott, mest för att filmtemat är ganska slitet, rollkaraktärerna överlag stereotypa och handlingen förutsägbar. Slutscenerna är besvärande sentimentala.

Tre starka filmögon för en spännande film med humor, bra tempo och härlig berättariver.

Jan-Eje Ferling

SVART VENUS

Olivier Gourmet som Réaux och Yahima Torrés som Saartje.

Regi och manus: Abdellatif Kechiche

Speltid: 159 min.

Filmkategori: Drama

Land: Frankrike 2010

Premiär: 26 augusti 2011

Distributör: Fokets Bio

Gripande drama om rasism och sexism

Sarah Saartje Baartman (Yahima Torrés) är en svart sydafrikanska, som 1808 reser med sin chef, Hendrick Caesar (André Jacobs) till London för att bli rika och berömda. Caesar sätter upp en show, där han förevisar Saartje som ett missfoster, The Hottentot Venus. Caesar dras inför domstol för sin förödmjukande uppvisning av Saartje, men vinner målet efter att Saartje vittnat till Caesars fördel om sin fria vilja och sitt yrke som aktris. Saartje, Caesar och nye kollegan, björntämjaren Réaux (Olivier Gourmet), drar sedan iväg till Paris, där Saartje visas upp i de aristokratiska salongerna. Franska vetenskapsmän vill undersöka Saartje, som den felande länken mellan apa till människa, mest för hennes enorma skinkor och stora blygdläppar. Saartje börjar dricka för att stå ut och hamnar senare på bordell som prostituerad. År 1815, bara 27 år gammal, dör hon ensam i sviterna av lunginflammation och könssjukdomar.

De är omöjligt att inte bli berörd och upprörd när man tar del av Sarah Baartmans tragiska livsöde i Svart Venus. Ändå blir de utdragna scenerna med Saartjes förnedring ofta för mycket och man börjar undra över syftet med det. Den nära tre timmar långa filmen kunde med fördel klippts ned i tid, utan att förlora sitt budskap eller sin dramatik. En bra dokumentär om Saartje hade räckt för att skildra Saartjes helvetiska, korta liv. Men en fiktiv film, som Svart Venus, med skådespelare och manus, ska ytterst vara underhållning och då är tempo, tajmning och dramaturgi grundläggande.

Castingen för Svart Venus är enastående bra. Vilka skådespelare! Yahima Torrés är ett fynd i rollen som Saartje. Men sin kroppsform, sina sorgsna, vackra ögon och sitt ungdomliga sökande efter ett bra, värdigt liv, gestaltar hon, förmodligen intill fulländning, Saartjes sorgsna öde. Medaktörerna, och även statisterna, ger äkthet åt dekadensen och den sexuella aggressiviteten såväl i Londons slum som i de parisiska salongerna. André Jacobs har engagemanget och energin i rollen som Caesar och uttrycker kraftfullt karaktärens cynism och förakt. Olivier Gourmet, som björndressören Réaux, är obehagligt raffinerad och sadistisk som Saartjes domptör.

Utan att ha läst biografin om Sarah Baartman, känner man Abdellatif Kechiches starka intresse för och sin inlevelse i Saartjes person och liv i sitt manus och sin regi. Men klippningen tar ned filmens hetta, näst intill, leda. Det är beklagligt. Filmfotot av Lubomir Bakchev och epokskildringarna i miljöer och rekvisita är övertygande och utan överdrifter.

Det blir tre starka filmögon för skådespelarnas insatser, för ett starkt drama och för en omskakande och angelägen film.

Jan-Eje Ferling

THE GHOST WRITER / SPÖKSKRIVAREN

Pierce Brosnan och Ewan McGregor.

Manus och regi: Roman Polanski
Biopremiär: 16 april 2010
Speltid: 128 min.
Tillåten från: 7
Distributör: AB Svensk Filmindustri

Mästerlig regissör gör ett B-drama

En författare (Ewan McGregor) blir ombedd att skriva färdigt den f.d. premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer, sedan den förre spökskrivaren omkommit mystiskt. Författaren flyttar till Adam Langs villa vid havet och bor där med paret Lang och deras livvakter. Han inleder en romans med Langs hustru Ruth (Olivia Williams). Adam Lang samarbetar dåligt och författaren får söka uppgifter på olika håll. Han kommer en intrig på spåren, som hotar att avslöja Adam Langs koppling till CIA och som offentlig lögnare. Men spindeln i nätet visar sig varar hustrun Ruth. När det politiska scenariot och Langs hemligheter klarnar för författarens, är hans dagar räknade.

Världsberömde Roman Polanski är en storyteller och filmmakare av den högre skolan. Men här blir resultatet en tråkig thriller, som vare sig förvånar eller hetsar. Polanskis varumärke saknas. Hans känsla för mystik och psykologiska processer, som tidigare fängslat, saknas helt. Resultatet är en B-klass Bondfilm utan roande elegans, trots flotta miljöer och stiliga skådespelare.

Skådespelarna gör hyfsat ifrån sig, särkilt Ewan McGregor, som oglamorös och aningslös skribent. Pierce Brosnan öser på med sina Bond-manér och skurkdragen går sämst. Olivia Williams är osannolik som maktperson, men gör sitt jobb. Flotta miljöer, snygga kläder och bra foto.

Manus är baserat på Robert Harris succéroman ”Spökskrivaren”. Men filmen fick ändå Silverbjörnen för Bästa regi vid Berlin Film Festival 2010.

Filmen får två filmögon.
Jan-Eje Ferling

THE GREATEST MOVIE EVER SOLD

Morgan Spurlock

Regi och manus: Morgan Spurlock

Speltid: 90 min.

Kategori: Dokumentär

Premiär: 9 september 2011

Ursprungsland: USA

Roligt och energiskt om reklam

Efter succédokumentären, Supersize Me från 2004, då provokatören Morgan Spurlock under 30 dagar endast åt snabbmat från McDonald’s, återkommer Spurlock nu med en ny dokumentär, The Greatest Movie Ever Sold. Här djuplodar han fenomenen produktplaceringar, reklam och marknadsföring. Filmen handlar om Spurlocks försök att skaffa sponsorer för sitt projekt under tiden som han gör filmen. Med humor och självutlämnande livsstil säljer han sin personliga integritet till högstbjudande för att kunna finansiera sin filmidé.

Filmer idag sponsrar helt eller delvis med att företag får sina varor visade i filmen, s.k. produktplaceringar. Oftast märker vi som publik inte reklamen, men påverkas ändå. Fenomenet är välkänt, så Spurlock sparkar på sätt och vis in redan öppna dörrar. Men man roas och imponeras av Spurlocks energi och karisma när han med glimten i ögat besöker företag, jurister och media experter. Filmens behållning är humorn och det rasande tempot och den härliga musiken, allt från Bizet’s Carmen till popgruppen OK Go, som komponerat en specialskriven låt till filmen med titeln The Greatest Song I Ever Heard.

Liksom Michael Moore är Spurlock provokativ och skoningslös. Båda ställer gärna sig själva i fokus och filmerna blir ofta mer personfixering än seriös samhällsanalys. Men det är bra underhållning och även en del faktainformation. Intressant var att erfara hur en stad som Sao Paulo ser ut, där all utomhusreklam är förbjuden. Vi är så vana vid reklam överallt, att vi tror att det tillhör vår kultur, men sanningen är kanske att städer banaliseras och standardiseras med sina reklamdekorationer i stället för att lyfta fram stadens särart, naturliga skönhet och karaktär.

Så filmen säger inga nya sanningar, men berättar dem med kraft och gott humör. Det finns inget nytt under solen. Och som cirkusdirektör Käte Bronett deklarerade; ”Det är inte själva balansnumret som är intressant, utan hur man presenterar det.”

Filmen får tre filmögon för sin energi, humor och sina närgångna intervjuer.

Jan-Eje Ferling

THE KING'S SPEECH

©2010 Speaking Film Productions Ltd.

Regi: Tom Hooper

Speltid: 115 min.

Premiär: 4 februari 2011

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Lysande drama om en kungs talfel

Kung Georg VI, som var far till nuvarande drottning Elizabeth II, led av stammning. Efter försök hos olika talpedagoger, kom han till Lionel Logue (Geoffrey Rush) som med okonventionella metoder hjälpte kungen att hålla tal offentligt. Handlingen påminner om Pygmalion där underklassflickan Eliza Doolittle, får hjälp av professor Higgins att lära sig tala vårdat och gör en klassresa.

Filmen ger ett gripande porträtt av Georg VI (Colin Firth) och hans svårigheter när han oväntat, som yngste son, ärver kronan. Hans äldre bror, kung Edvard VIII, abdikerade för att gifta sig med Mrs Wallis Simpson. Filmen är ytterst välgjord med elegant manus, mästerlig scenografi, njutbart foto, ljud och musik samt med utmärkta aktörer i birollerna. Colin Firth fick Golden Globe för sin roll som Georg VI, bästa manliga huvudroll, i januari 2011.

Vid Oscarsgalan 2011 tilldelades filmen fyra statyetter: Bästa film, Bästa manlige huvudroll, Bästa regi och Bästa manus. Grattis!

Full pott, fem filmögon för årets film! Se den!

Jan-Eje Ferling

THE LAST AIRBENDER (3D)

Biopremiär 15 oktober 2010
Regi: M. Night Shyamalan
Speltid: 102 min.
Distributör: United International Pictures
Censur: Från 11 år

Spektakulär sagofilm

I en sagotid har det fyra elementen luft, vatten, jord och eld bildat fyra olika nationer, som bekämpar varandra. Den odödlige superhjälten Avatar är den ende som kan lösa konflikterna. Han vaknar upp efter en 100-årig slummer och sätter igång jobbet med att återskapa balansen i en krigshärjad värld.

Efter Avatar kommer nu sci fi filmerna i 3D på löpande band. Välgjorda, praktfulla med gränslös digitalteknik som gör, till synes, det omöjliga möjligt. Man imponeras, men berättelserna berör sällan. Det blir tomt fyrverkeri. The Last Airbender är inget undantag.

Castingen är genomgående utmärkt. Den unge pojken Aang, som också är den odödlige superhjälten Avatar, spelas utmärkt av den unga, 14-åriga flickan Noah Ringer. Koreografin, när aktörerna dansar fram kraften i de fyra elementen, är vacker och påminner om kinesisk Chi eller Qi Gong.

Stundtals blir man förförd av musiken, de fiktiva, storslagna landskapen och skådespelarnas andäktiga stirrande mot horisonten. Men snart efterlyser man en berättelse som angår en. Innehållsmässigt är filmen inte intressantare än min barndoms svartvita matinéfilmer med hjältar och bovar.

Filmens snabba tempo och sitt låtsasallvar försöker dölja en svag och osammanhängande historia. Det håller när man är tolv år, men sen behöver man lite mer substans.

Filmen får två filmögon för sin casting och sitt digitala hantverk.
Jan-Eje Ferling

THE LINCOLN LAWYER

Regi: Brad Furman

Premiär: 6 maj 2011

Speltid: 119 min.

Genre: Dramathriller

Distributör: Noble Entertainment

Traditionell mordgåta i lyxförpackning

Rikemanssonen Louis Roulet (Ryan Phillipe) åtalas för mord på en prostituerad. Försvarsadvokaten Mick Haller (Matthew McConaughey) åtar sig fallet. Mick är frånskild, dollarsugen och har halvskumma kontakter med mcgäng. Med elegans och självsäkerhet dyker Mick ned i sitt fall, som visar sig få obehagliga kopplingar till hans eget förflutna.

Filmen är välgjord med fint filmfoto av Lucas Ettlin och bygger på en succéroman. Man greppen känns alltför traditionella för att hålla intresset vid liv. Den pensionerade snutkollegan, de långa rättegångsscenerna, det överraskande slut och alla arroganta jurister i kostym som alltid pratar i mobil eller går fort i korridorer, är alla stereotypa in till leda. Men casting, skådespeleri, ljud och klipp samt locations är utmärkta. Men filmen lyfter ändå inte med än tekniskt över TV-deckarnivån från 70-80-talet.

Det blir två filmögon för en välklippt och välfotad kriminalare och för Matthew McConaughey som hal, slipad advokat i huvudrollen.

Jan-Eje Ferling

THE TRIP

Regi och manus: Michael Winterbottom

Speltid: 110 min.

Genre: Komedi, drama

Premiär: 5 augusti 2011

Distributör: NonStop Entertainment

Smart dialog på en engelsk matresa

Steve Coogan och Rob Brydon är två populära engelska komiker, som delvis spelar sig själva i denna något improviserade "roadmovie". Steve ska recensera sex lyxrestauranger spridda i England och tar med sin vän och kollega Rob på en sexdagarsresa i den vackra engelska landsbygden. Robs och Steves rollkaraktärer har olika privatliv. Rob är lyckligt gift och har en liten son, medan Steve lever ensam och frustrerad sedan hans flickvän lämnat honom. Deras karriärer går bra, men oro för framtiden och ifrågasättandet av livets mening finns under den charmiga, glättiga ytan och skymtar fram under ordlekarna och parodierna.

Filmen bygger på den kvicka dialogen mellan Steve och Rob. Den yttre handlingen är försumbar. Vännernas samtal pågår nonstop och speglar deras livssituation och även den konkurrens som finns mellan dem. Egentligen befinner de sig i en medelålderskris, men de vågar inte på allvar stanna upp och förbehållslöst betrakta sina liv.

De kulinariska maträtterna de serveras på lyxkrogarna är förfinade intill det löjeväckande. Några grässtrån spretar ur en mugg och små grönsaker staplas akrobatiskt på geometriskt skurna matbitar. Lika fånig ter sig serveringspersonalen när de gravallvarligt beskriver anrättningarna. När vännerna på slutet intar en engelsk, traditionell frukost på ett enklare matställe, lyser båda upp och lovordar samstämmigt det vardagligt goda.

Michael Winterbottom har tidigare använt Steve Coogan och Rob Brydon i liknande filmer där de också spelar sig själva, som i "A Mighty Heart" och "Tristram Shandy". Filmidén är genial, men kräver intim samverkan och god personkemi mellan skådespelare och filmmakare, vilket lyckats nära fulländningen med teamet Coogan, Brydon, Winterbottom.

Filmen begåvas med fyra filmögon för sitt roliga, intelligenta manus, sina självklara aktörer och det vackra filmfotot av det svindlande sköna landskapet.

Jan-Eje Ferling

THOR (3D)

Regi: Kenneth Branagh

Speltid: 115 min.

Genre: Äventyr, Action

Premiär: 27 april 2011

Distributör: United International Pictures

Tjusig grafik i förutsägbar gudasaga

Asaguden Oden (Anthony Hopkins) är gammal och trött. Hans två söner, Tor (Chris Hemsvorth) och Loke (Tom Hiddleston), väntar på att ta över ledarskapet. Thor är den självklare "ariskt blonde" arvtagaren, medan Loke är mörk och "hittebarn" och planerar illdåd för att hindra sin bror att överta tronen. Så blir det krig med fienden, frostjättarna, därför att Tor burit sig provokativt och naivt åt. Han straffas av Oden och blir nedslängd på jorden med sin stridhammare Mjölner. Där blir han människa med begränsningar och svagheter. Han möter den vackra forskaren Jane (Natalie Portman) och tycke uppstår. Stellan Skarsgård som forskaren Erik Selvig irrar omkring och grymtar manligt utan någon egentlig uppgift i filmen. Men som väntat ordnar gudarna upp det och krossar fiendefolket. Thor återfår sin gudomliga skepnad. Brodern Loke går under och Odin kör ett tag till som övergud.

Filmen imponerar med sina grafiska konstfärdigheter. Idag är allt möjligt och det är bländande vackert. Skådespelare av världskaliber gör sitt bästa, men filmen fastnar ändå på serietidningsnivå. Trots blixt och dunder, muskler och kvinnlig skönhet, så brister filmen i fantasi och överraskningar. Det är underhållande för stunden, men förutsägbart intill leda.

Två filmögon för skickliga effekter och lite humor ibland.

Jan-Eje Ferling

TOMORROW WHEN THE WAR BEGAN

Regi: Stuart Beattle

Speltid: 104 min.

Premiär: 8 april 2011

Distributör: United International Pictures

Spännande, välgjort, men ologiskt dumt

Åtta tonåringar i lugna småstaden Wirrawee i Australien, åker och campar på en vacker plats bland bergen kallad "Helvetet". De kivas, flirtar och leker. Under natten hörs krigsplan dundra fram över dem. När de kommer hem, är deras hemstad ockuperad av asiatiska militärer, som föst ihop befolkningen i en stor inhägnad med vakttorn och skjuter ihjäl dem som protesterar. Läs mera HÄR!

Ungdomarna bildar genast en gerillagrupp och beslutar sig för att befria sina familjer och försöka krossa fienden. De begår många irriterande dumheter, som ger dem problem. Men de bepansrade angriparna låter sig ändå ofta luras. Ellie (Caitlin Stasey) tar med mod och hämndlystnad initiativet. De övriga, som bästa vännen Corrie (Rachel Hurd-Wood) med sin pojkvän Kevin (Lincoln Lewis), blyga skönheten Fiona (Phoebe Tonkin), stökige busen Homer (Deniz Akdeniz), religiösa Robyn (Asleigh Cummings) och Lee (Chris Pang) drivs med av revanschlustan och växer snabbt till aningslösa soldater.

Filmen bygger på de populära böckerna av James Marsden och TV-serier med samma titel och som spritts och sålts i miljonupplagor. Det abrupta slutet på filmen säkrar en fortsättning.

Patriotismen flödar. Söta, naiva ungdomar blir hjältar. Krig är en spännande lek, där utgången är given. De maktlösa och oskuldsfulla vinner. Vi ska stiga in i sagans farliga värld och förväntas lägga logik och vuxensyn åt sidan. Här gäller fiktion och underhållning, som går före högst befogade frågor, om hur överfall och annektering ska bemötas. Även om media och kommunikationer lokalt slås ut av fienden, så kan en kontinent inte intas utan att omvärlden reagerar. Men nu läggs hela uppgiften för försvaret på ungdomarna. Annars blir det ingen äventyrsfilm. Man hoppas innerligt att ungdom inte för ett ögonblick tror att filmen skildrar krigskonst eller hur modern krigsföring ska gårtill. Det vore förödande.

Filmen får ändå fyra filmögon, därför att den är spännande och välgjord i sin genre. Det är mycket överspel och skruvade händelser, men man grips med av dramat, trots att allt är ganska förutsägbart. Rollfigurerna är överdrivna, men man berörs ändå av deras ungdomliga charm.

Jan-Eje Ferling

THE TREE OF LIFE

Regi: Terrence Malick

Speltid: 138 min.

Premiär: 27 maj 2011

Genre: Drama

Visningsålder: 11 år

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Skickliga aktörer i pretentiöst sorgedrama.

Unge Jack (Hunter McCracken) växer upp i en medelklassfamilj med sina två yngre bröder och sin dominante far Mr. O'Brien (Brad Pitt) och sin ömsinta mor Mrs. O'Brien (Jessica Chastain). När en av bröderna dör, drabbas familjen av en djup sorg, som följer dem resten av deras liv och väcker frågor om ont och gott, Guds rättvisa och livets mening. Långa sviter av storslagna, vackra bilder från universum ned till människans celler, naturscenerier och forntida djur, ackompanjeras av högstämd musik av klassiska och nutida kompositörer.

En stor del av filmen beskriver det spända familjelivet med den olycklige fadern Mr O´Briens hopplösa strävan att vinna rikedom och respekt. Hans frustrationer bygger upp en livsfilosofi om att inte vara god, utan modig och att våga ta för sig av livet. Hans livssyn präglar uppfostran av sönerna, som försöker värja sig för faderns aggressivitet och oförmåga till medkänsla. Moderns kärleksfullhet blir sönernas mentala räddning, men unge Jack anklagar henne också för att låta sig kuvas. I filmens början och slut möter vi den vuxne Jack (Sean Penn) som fortfarande sörjer sin döde bror och söker efter honom. I slutet av filmen förenas familjen i en metafysisk tillvaro bortom tid och rum.

Filmen vann guldpalmen i Cannes 2011. Amerikanska filmer har haft svårt att hävda sig på världens kanske mest prestigefyllda filmfestival. Men Terrence Malicks otraditionella sätt att berätta sitt existentiella filmdrama vann tydligen filmjuryns gillande. Brad Pitt är lysande som den klasshatande, misslyckade fabriksanställde, som längtar efter revansch och låter sin vrede över livets orättvisa gå ut över familjen. Mr O´Brien är musikaliskt begåvad, men förmådde aldrig utveckla sin talang, vilket också gjorde honom besviken. Hunter McCracken, som unge Jack, är en begåvad barnskådespelare. Hans trotsiga, sorgsna blickar och kroppsspråk gestaltar yttrycksfullt det dystra dramat.

Familjehistorien är egentligen inte speciell och filmen skulle gått spårlöst förbi om den inte fått sin pompösa inramning med storartade filmstjärnor, ypperlig regi, vackert filmfoto och mästerlig musik. Som helhet är The Tree of Live en stark filmupplevelse, men den kräver en publik, som tar sig tid att låta sig bäras av den tunga berättelsens svindlande skönhet och tragedi. Man blir känslomässigt förförd av musikens allvar och kraft och bildernas gränslösa storslagenhet och gör en ibland okritisk för en egentligen redan berättad historia om en olycklig arbetarfamilj i mellanvästern på 1950-talet.

Men filmen är värd tre starka ögonpar för briljanta skådespelare, skicklig regi, vackert filmfoto och ett förträffligt hantverk.

Jan-Eje Ferling

TRANSFORMERS 3 (3D)

Regi: Michael Bay

Speltid: 154 min.

Kategori: Action Sci-fi

Premiär: 29 juni 2011

Ursprungsland: USA

Distributör: United International Pictures

Skrot och skräp i grafisk bedrift

När USA landade på månen 1969 fann astronauterna i filmen, ett kraschat rymdskepp. Upptäckten tystades ned och 20 minuter av direktsändningen stängdes av, så att astronauterna kunder undersöka det gigantiska vraket, som gav vissa livstecken. Men kraschen visade sig vara en planerad aktion av rymdrobotar, Deceptions egen planet har skadats svårt av långvarigt krig och behöver jordens naturtillgångar och människorna som slavar. När Deceptions sedan anfaller jorden, har vår planet Tellus dock utvecklat egna jätterobotar, Autobots, som tar upp kampen mot rymdvarelserna. Den unge hjälten Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är frontfigur i striden tillsammans med sin supersnygga flickvän Carly (Rosie Huntington-Whiteley). Kriget blir våldsamt och människor dör och byggnader förstörs. Men det goda övervinner det onda, som det ska i sagans värld.

Transformers 3, vars originaltitel är Transformers: Dark of the Moon, är den tredje filmen i trilogin om bilarna som kan förvandlas till enorma stridsrobotar med otrolig styrka och precision. Filmens personstory känns sekundär, en banal familjekonflikt om sonens arbetslöshet och hans strul med sin flickvän. Manus av Ehren Kruger är tunt, om än med några roliga repliker. Det egentliga syftet är att skildra Autobots' kraftmätningar i mötet med fienden Deceptions och som fyller visningstiden med minst 80%.

Filmen överträffar sina föregångare i teknisk, grafisk briljans. Det visuella effekterna imponerar och soundtrack skakar om biosalongen ordentligt. Transformers har säkerligen sina fans och den målgruppen får med råge vad det förväntat sig. Men den som vill ha ett rikare och mer överraskande drama kammar noll. I filmen är allt förutsägbart, även om handlingen drar ut på tiden. Skådespelarna gör vad dom kan med sina platta rollfigurer. För hjältinnan räcker det med att pluta med munnen och se söt ut och det lyckas Rosie Huntington-Whiteley utmärkt med. Sam Witwick stirrar framför sig eller hoppar över skrothögar och ruiner och det räcker för filmen. Castingen i fungerar bra för övriga roller, som också är mera av figuranter. Personregin av Michael Bay känns därför okej för filmens genre.

Filmklipp och scenografi är skickligt gjorda. Tempot och de hisnande filmbilderna över krigsplatser och rymder är välgjorda. Verklighet och dataprogram blandas till en fungerande helhet. Ändå är tomhetskänslan besvärande när man lämnar visningen. En fjärde film om Autobots tror jag inte ens fansen frågar efter. Marknadsföringen för Transformers 3 är hårdför och filmen blir säkerligen en kassasuccé.

Filmen får ett filmöga för skicklig och effektfull grafik.

Jan-Eje Ferling

THE THREE MUSKETEERS (3D)

Logan Lerman som D´Dartagnan, Luke Evans som Aramis, Ray Stevenson som Porthos och

Matthew Macfadyen som Athos.

Regi: Paul W.S. Anderson

Speltid: 110 min.

Filmkategori: Drama, action

Land: Storbritannien

Premiär: 30 september 2011

Från ålder: Från 11 år

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Klassiskt äventyr i spektakulär populärversion.

Den klassiska romanen från 1844, Les trois mousqetaires av Alexandre Dumas d.ä., har filmats sex gånger, bl.a. av Disney. Den senaste filmen har också valt att göra en mycket fri tolkning av det litterära mästerverket för att passa nutidens publika krav på action, fantasi och tekniska excesser. Resultatet är underhållande. Det är elegant, ytterst välgjort, svindlande vackert med ett hetsigt tempo och dundrande soundtrack, dock utan att beröra och engagera. Allt är förutsägbart. Hantverket är imponerande, men greppen känns igen från moderna kassasuccéer med fantastisk grafik, osannolika miljöer och gränslösa överdrifter.

Regissören Paul W.S. Anderson spar inte på någonting. Hans aktörer är outtröttliga hjältar med övernaturliga talanger i strid och konversationer. Kostymerna är fantastiskt vackra och filmfotot av Glen MacPherson är vackert och hisnande skönt. Filmmakarna förfogar över teknisk apparatur, som gör det omöjliga möjligt. 3D-tekniken har dock, i stort sett, fastnat i 50-talets tvåfärgade pappersglasögon. Skillnaden är att vi ser i färg, men glasögonen är fortfarande obekväma och filmbilden försämras i storklek och kvalité. Dessutom tillför modern 3D inget till dramat. En fäktvärja två cm från sin nästipp eller en kanonkula ut i biosalongen förskräcker inte alls.

Castingen verkar gjord efter stereotyper, men skådespelarna gör bra ifrån sig. Musketörerna är tre, men blir fyra med unge bondpojken D´Artagnan (Logan Lerman) som tar över storyn och bryter alla hinder. Det är roligt att se danske Mads Mikkelsen som Rochefort. Han är karismatisk och charmig, men saknar epokens elegans och förfining. Fäktscenerna klarar han hyggligt, men poserar ibland överdrivet manligt. Freddie Fox gör Ludvig XIII till en osäker tonårsgrabb i röd peruk. Ohistorisk kanske, men kul som typ.

Den centrala, kvinnliga och demoniska karaktären i romanen, Milady eller M´lady De Winter görs av Milla Jovovich, som är modellvacker, men gjorts om till actionhjältinna. Där kapar filmen sista länken till Dumas suggestiva och spännande roman. När sedan de otidsenliga luftskeppen flyger över Paris och London har man gett upp alla förväntningar på tidstrogen skildring av 1600-talets krigsföring. Christoph Waltz spelar den falske, maktlystne Cardinal Richelieu med stor övertygelse. Han är den enda rollkaraktären, som håller ihop och har ett band till den litterära förebilden. Orlando Bloom gör Duke of Buckingham till en stilig stridis, men inte mycket mera.

Man kan uppröras över filmens respektlöshet mot Dumas´ roman och den historiska skildringen. Filmmakarna borde egentligen inte brukat boktiteln, eftersom man använt romanen så ohämmat. Men kan Disney så kan Paul W.S. Anderson. Och publiken bjuds på ett sensationellt filmäventyr. Pengar och berömmelse öppnar alla dörrar, även i filmvärlden. Men visst, utan talang och fantasi blir det ingen bioupplevelse av något slag.

Slutbilderna antyder en fortsättning, vilket också skedde med Dumas´ roman. Det kom flera böcker, som byggde vidare på händelserna i De tre Musketörerna som Myladys Son eller 20 år efteråt 1845 och Vicomte de Bragelonne 1847.

Det blir tre filmögon för en grafiskt och scenografiskt skicklig äventyrsfilm med bra skådespelare och vådligt snygga kostymer.

Jan-Eje Ferling

TRUE GRIT

Regi: Ethan Coen och Joel Coen

Premiär: 18 februari 2011

Speltid: 111 min.

Distributör: United International Pictures

Ny Dorothy (Oz) möter sin plåtnicklas i förutsägbart Westerndrama.

Mattie Ross (Hailee Steinfeld) är 14 år, då hennes far blir skjuten av Tom Chaney (Josh Brolin). Hon bestämmer sig för att hämnas och tar hjälp av den försupne och skjutglade Rooster Cogburn (Jeff Bridges). På vägen möter de LaBoeuf (Matt Damon) som söker samme mördare, men för egen vinning skull. De blir pang-pang och bovarna dör. Hjältarna vinner, förståss.

Hailee Steinfeld var 13 år när filmen spelades in och gör som barnstjärna en berömvärd insats. Jeff Bridges är lysande som den kaxige alkoholisten Rooster. De båda är filmens behållning. Annars är dramat förutsägbart och enahanda. Cowboy-rekvisitan är på plats och scenografin traditionell för sin kategori. Två ögon för huvudrollsinnehavarna.

Jan-Eje Ferling

TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN - part 1

Robert Pattinson och Kristen Stewart.

Regi: Bill Condon

Speltid: 117 min.

Filmkategori: Drama, äventyr

Land: USA

Premiär: 16 november 2011

Distributör: Nordisk Film

Från ålder: 11 år

Läcker att se, men seg och tunn.

Bella (Kristen Stewart) och Edward (Robert Pattinson) gifter sig, trots att hon är människa och han vampyr, vilket båda är medvetna om. Men kärleken ska besegra olikheten. Vampyrflocken ser dock svek i deras relation och vill hämnas. När Bella upptäcker att hon är gravid på parets smekmånad i Brasilien, oroar sig båda för att barnet kan vara ett monster och att Bella inte överlever födseln. Och så sker också, men barnet verkar normalt och Bella uppstår som vampyr.

Filmen är den fjärde delen i författaren Stephanie Meyers berättelse om Bellas och Edwards omöjliga kärlek. Filmen är förförisk i sitt upplägg. Modellsköna, unga människor, som bara lever för sina drifter, poserar och exponerar sig flitigt. Hotet finns där, annars blir det inget äventyr, men det farliga skildras som ett äventyr, trolskt och övernaturligt kraftfullt och därför attraktivt.

Det onda och det goda är inte lika tydligt som annars i sagans värld. Men vampyrerna har sina regler och i flocken pågår kamp om ledarskap och straff. Det finns säkerligen paralleller till verkligheten, men det är ointressant, eftersom filmen i sig inte har något budskap, utan vill bara bedåra och skrämma oss lite och lyckas delvis med det. Det finns otäcka scener, men de är inte värre än dataspelens mord och tortyr.

Filmen är välgjord. Rekvisita, kostymer och miljöer är perfekta, som hämtade ur exklusiva mode- och inredningsjournaler. Castingen är också perfekt för sammanhanget. Aktörerna ser rätt ut för sina annars ganska platta rollfigurer och spelar dem så bra det går. Grafiken är lite kantig. Vargvampyrernas rörelser och uttryck känns pålagda, vilket förvånar mig, eftersom tekniken i andra filmer visat på imponerande skicklighet och förvillande bra i bild.

Twilightsagan är en världssuccé i bokform, på film och som TV-serie och det är spännande med gränsöverskridande berättelser. Men här är dramat alltför utdraget och segt framfört, trots alla visuella ansträngningar. Förmodligen för att man egentligen inte har något att berätta.

Två filmögon för det vackra filmfotot och för de vackra, ganska duktiga skådespelarna.
111114

UNKNOWN

Från vänster January Jones, Aidan Quinn, Rainer Bock and Liam Neeson.

Warner Brothers Pictures.

Regi: Jaume Collet-Serra

Speltid: 113 min.

Premiär: 17 juni 2011

Genre: Thriller

Visningsålder: från 15 år

Distributör: 20th Century Fox

Rafflande thriller med överraskningar

Biologen Dr Martin Harris (Liam Neeson) anländer till Berlin med sin fru Elisabeth (January Jones), där Martin ska hålla föredrag på en kongress. På hotellet upptäcker Martin att han glömt en väska på flygplatsen och tar en taxi dit, men råkar ut för en trafikolycka och hamnar i koma. När han efter fyra dagar vaknar upp på sjukhuset har hans liv vänts upp och ned. Hans hustru Elizabeth vägrar känna igenom honom och har en ny make, som bär Martins namn och titel. Martin saknar sitt pass och kan inte identifiera sig. Han lyckas dock hitta den kvinnliga taxichauffören Gina (Diane Kruger) som tillsammans med en f.d. Stasi agent Ernst Jürgen (Bruno Ganz) försöker hjälpa Martin att lösa mysteriet. En obehaglig mördare dyker upp och förföljer Martin och hotar döda honom och Gina. Det visar sig att Martin är involverad i en komplott på hög internationell nivå och att han själv inte är den han tror sig vara.

Filmens manus bygger på en roman av Didier von Cauwelaert, en rafflande historia med många bottnar. Men filmstoryns logik skyms av alla spektakulära biljakter, slagsmål och nya överraskningar. Intrigen är fantastisk och som publik vill man försöka hitta praktiska lösningar för Martin, men när upplösningen tycks vara nära, så vänder handlingen och kompliceras. Det är filmiskt skickligt gjort, men eftersmaken blir ändå att man känner sig lurad. De absurda förklaringarna på slutet känns inte tillfredsställande.

Liam Neeson från bl.a. Schindler's list 1993, The Mission 1996, Star Wars 1999 är trovärdig som det manipulerade offret, men också som filmens sege hjälte. Hans gestaltar ensamheten och förtvivlan hos en som fråntagits allt, sitt namn, sin fru, sitt yrke och sin identitet. Men man undrar hur doktor Harris lärt sig slåss mot yrkesmördare, köra bil som en racerförare och klara alla otroliga, fysiska utmaningar i bästa James-Bond-stil. Kraftmätningarna stärker filmens genre som actionthriller, vilket också är syftet. Övriga skådespelare är utmärkta i sina roller. Möjligen kan valet av söta Diane Kruger som den bosniska, illegala flyktingen och modiga taxichauffören ifrågasättas. Men som vacker hjälpmusa till Martin fungerar hon bra och man inser snart att de blir ett par.

Det är alltid högtidsstunder att få ta del av Bruno Ganz' skådespelarkonst. Han rollfigur är här lite platt, men han ger den karaktär med sin närvaro och inlevelse. Regin av spanskfödde Jaume Collet-Serra är konsekvent och handfast. Personregin är okomplicerad och rak, men manus och filmstoryn ger inte heller tillfälle till djupanalys.

Unknown är filmad i ett vinterkallt Berlin och det gråkalla vädret förstärker Martins känsla av utanförskap och övergivenhet. Filmens skicklige fotograf, Flavio Labiano, skildrar staden och händelserna realistiskt. De spektakulära biljakterna är våldsamma och drivet filmade, men man undrar hela tiden var polisen finns. När taxin med Martin kör över broräcket och hamnar i vattnet, räddas han heroiskt av chauffören Gina, som sedan smiter. Ingen konstapel verkar ha sökt efter henne. Inte heller verkar säkerhetspolisen intresserad av den internationella, intrikata kongressen på fashionabla hotell Adlon. Här brister logiken. Frågorna, som aldrig får sina svar, blir bara fler.

Filmen får dock tre filmögon för en spännande filmupplevelse, för Liam Neesons agerande och utstrålning och för de spektakulära överraskningarna.

Jan-Eje Ferling

TUSEN GÅNGER STARKARE

Biopremiär 24 september

Regi: Peter Schildt

Speltid: 85 min.

Premiär: 25 september

Distributör: AB Svensk Filmindustri

Lysande om makt och frihet.

Relationer i kamratgäng och mellan lärare och elever har skildrats på film sedan 1930-talet. Den här filmen visar hur vuxenvärldens makthierarkier redan finns i klassrummen och mellan eleverna. Men de går att förändra. I filmen kommer Saga in som ny elev. Hon har bott utomlands i många år och saknar den svenska skolans koder umgänge med lärare och elever. Hennes rakhet och oförställdhet väcker oro och vänder upp och ned på maktbalansen.

Först är Sagas intåg i klassen en befriande kraft. Flickorna fattar mod och killarna får tona ned sitt kaxiga överläge. Lärarna ser nöjda på förändringarna. Men sedan blir det hotfullt. Makten glider ur händerna på några och då kommer straffen. Saga får ge sig iväg. Men hon har sått frö hos några som får levnadsmod och vågar ta plats. Filmen är lite väl skruvad p sina ställen, men det gör inget. Budskapet är tydligt. Alla mänskliga sammanhang har synliga och osynliga maktnivåer medsanktioner mot dem som vågar bryta mönstret. Saga spelas skickligt at Judit Weeger, men hon är störande mycket äldre än sina klasskamrater. Musiken av Anders Melander fick både fötterna i salongen och på ungdomarna på duken att rocka loss. Härligt!

Det blir fyra filmögon för en stark och viktig berättelse.
Jan-Eje Ferling

VAMPIRE

Adelaide Clemens och Kevin Zegers i Vampire

Manus, foto, musik och regi: Shunji Iwai

Speltid: 120 min.

Filmkategori: Thriller, skräck

Land: USA, Japan

Visning: Stockholms Filmfestival, Twilight Zone, 2011

Från ålder: 15 år

Inga vampyrer, men fängslande om dödslängtan och blodtörst.

Simon (Kevin Zegers) är biologilärare och söker på fritid självmordsbenägna, unga kvinnor på nätet, som han vill träffa under förespegling att de ska dö tillsammans. Han erbjuder dem en smärtfri avlivningsmetod, nämligen att tömma dem på blod. Simons egentliga syfte är att få dricka deras blod, inte att själv dö. Simon hamnar i sitt sökande i unkna vampyrkretsar och blir passivt delaktig i ett "vampyrmord". Han vårdar ömt sin dementa mor (Amanda Plummer) och räddar livet på en ung kvinna, som försökt hänga sig, genom att bli blodgivare åt henne. Simons svartsjuka, efterhängsna väninna kommer till slut Simons depraverade läggning på spåret och ordningsmakten ingriper.

Vampire är inte traditionell vampyrfilm, utan handlar om psykisk förvirring och djupa depressioner hos några ungdomar. Vi får inte veta hur Simon blivit den han är och vad som ligger bakom hans handlingar. Kanske bär han själv på en dödsskräck och tror att inta blod ska förlänga eller föreviga hans liv? Eller också kan han själv ha en dödslängtan och uttrycker den genom att hjälpa andra att dö? En ung kvinna, Ladybird (Adelaide Clemens) får vi veta, bär på skuld och sorg efter att hennes son dödats av hennes narkomaniserade älskare. Simon förmår inte döda henne. Om samvetet eller nyväckt förälskelse är orsaken till detta kan vi bara gissa.

Japanen Shunji Iwai, 48 år, är en kreativ och erfaren filmmakare med ett 20-tal produktioner bakom sig och gör i Vampire det mesta bakom-kameran-jobbet själv. I filmen experimenterar han med kameravinklar, ljud och även tempo. Ibland är filmbilden upp-och-ner eller på sidan, utan att man förstår varför, men man vaknar till och funderar. Ljudet försvinner stundtals helt en stund och resultatet är suggestivt. Allt som inte är förutsägbart och som lyfter oss åskådare ur våra bekväma, invanda synsätt, skärper våra sinnen och får oss att reagera. Shunji Iwai retar oss med sådana inslag emellanåt.

Vampire är en ovanlig historia och ger inga djupare förklaringar till rollkaraktärers morbida eller destruktiva beteende eller besatthet. Och det spelar ingen roll för dramat drivs framåt. Vi dras med i Simons desperata jakt på död och blod och ibland rörs av hans sorgsna blick och tafatta försök till empati. Det finns svart humor som smyger på, nästa obemärkt ibland. Den pianospelande, ordlösa, dementa mamman är upphängd med ett fång jätteballonger för att röra sig lättare. När en ung kvinna organiserar en självmordsgrupp, så kryper Simon och Ladybird därifrån i sista stund för att rädda sina liv. På skogspromenaden hem anfalls de av blodiglar och hjälper varandra att bli av med dem med hjälp av salt och att suga blod. Det blir absurda händelser och egentligen dråpliga. Men ingen skrattar högt i salongen. Det ligger alltför nära tragedin.

Filmen är bra gjord, eftersom den fascinerar och håller publiken intresserad och nyfiken. Skådespelarna är duktiga, regin bra och musik och fotot utmärkta. Tempot är lite segt ibland, men vi har oftast för bråttom med våra filmupplevelser. Det gör gott att vila lite i bilderna och fundera en stund.

Fyra filmögon för en annorlunda och intressant film.

111118

WATER FOR ELEPHANTS

Regi: Francis Lawrence

Speltid: 122 min.

Genre: Drama

Premiär: 15 april 2011

Distributör: 20th Century Fox

Cirkusromantik, drama och gulliga djur.

Jabob Jankowski (Robert Pattinson) läser till veterinär i 30-talets depressiva USA, när hans föräldrar plötsligt omkommer i en bilolycka och hans tvingas avbryta sina studier. Jacob ger sig ut på vägarna för att hitta mål och mening med sitt liv. Han stöter på en cirkus på turné och lyckas få arbete som djurskötare. Han förälskar sig i cirkusdirektörens vackra hustru Marlena (Reese Witherspoon) och maken August (Christoph Waltz) blir svartsjuk. En elefant Rosie blir misshandlad av August och Jacob blir rasande och slår August. Triangeldramat eskalerar och Jacob och Marlena försöker fly, men tillfångatas. Till slut blir cirkusdirektörens terror mot sin personal för mycket även för dem. Under en föreställning släpps alla djuren lösa och Rosie stampar ihjäl August, när han försöker strypa Marlena och cirkusen försätts i konkurs.

Vackre Robert Pattinson, 25 år, är just nu Hollywoods manlige favorit och har redan medverkat i 14 filmer och har 4 nya på gång. Han charmar med sin tystnad och sina återhållsamma uttryck, som en James Dean i ny tappning. Det räcker en bit, men snart blir han en Ken Barbie om han inte breddar sitt utspel. Som hänsynslös ledare och rival dominerar Christoph Waltz i rollen som August med sitt professionella agerande och sitt bett i replikerna.

Filmen är ett välgjort, romantiskt drama i cirkusmiljö med lidande djur, älskande par och våldsamma konflikter. Det är lite segt ibland, men spänningen växer, trots att slutet är förutsägbart. De unga tu måste få varandra och den elake dö. Handlingen är stundtals pekoral, men filmfotot, musiken, regin och skådespelarna övertygar och filmen blir som helhet en skaplig biokväll.

Tre filmögon för filmfotot, Christoph Waltz, filmklippet och den charmiga elefanten Rosie.

Jan-Eje Ferling

WHITE MATIERAL

Regi: Claire Denis

Längd; 100 min.

Distributör: Folkets Bio

Premiär: 30 juli 2010

Angeläget om postkolonialism

Maria (Isabelle Huppert) driver en kaffeplantage i ett afrikanskt land, som drabbats av inbördeskrig. Hon försöker förgäves övertala sina anställda att inte fly. Skörden måste ju bärgas. Själv stannar hon trotsigt kvar och hennes beslut blir ödesdigert.

Filmskaparen Claire Denis är fransk, men uppvuxen i Afrika. Hennes filmer präglas av kluvenheten i hennes kulturella ursprung som i "Beau Travail" och "Chocolat". Maria lever kvar i en kolonial föreställningsvärld och verkar tro att hennes vita hudfärg och ställning som plantageägare gör henne överlägsen och osårbar. Inte ens när rebellernas omogna och livsfarliga barnsoldater kommer in på hennes egendom och sätter sig i hennes möbler och lägger sig i hennes badkar, vägrar hon ge sig av. White Material" är ett smuggeluttryck för elfenben och den färgade lokalbefolkningen använder det för att beskriva vita och deras egendomar. Så filmens politiska och kulturella konflikter är i grunden rasistiska. Marias man, André (Christopher Lambert) har en underordnad roll i Marias värld, som domineras av ägande och trots. Människor är bara objekt för hennes egensinniga och egentligen hopplösa kamp för ställning och oföränderlighet. Filmfotot är irriterande skakigt och ska förmodligen ge känsla av dokumentär. Miljöerna är aldrig insmickrande eller förskönade. Det är skräpigt, torrt och enkelt, liksom Marias hem eller plantage. Musiken av Stuart Staples förstärker spänningarna hos personerna och deras förvirrade känslor.

Trots sitt angelägna tema om postkoloniala och rasistiska konflikter i Afrika, så berörs jag inte av vare sig människorna i filmen eller dess innehåll. Spänningen ligger i de politiska, kulturella och nationella motsättningarna konflikter och skymmer personernas inre liv och känslor. Men Isabelle Huppert gör ett konsekvent och övertygande porträtt av den magra, bleka Maria i sin tunna bomullsklänning och som irrar omkring i sin förnekelse och hopplösa kamp mot katastrofen.

Filmen får tre filmögon för regin, huvudrollen Maria och den angelägna berättelsen.
Jan-Eje Ferling

WORLD INVASION: Battle Los Angeles

Regi: Johnathan Liebesman

Speltid: 116 min.

Genre: Sc-Fi, Action

Premiär: 20 april 2011

Distributör: Sony Pictures

Recension HÄR

Rymden anfaller igen i rörig krigsfilm

Det ser ut som ett stort meteorregn i haven utanför världens större städer, men visar sig vara en invasion av utomjordiska arméer, som med våld ämnar ta över jordens vatten. USA mobiliserar sina trupper och Los Angeles blir platsen där marinofficeren Michael Nantz (Aaron Eckart) och hans pluton ska rädda civila och bekämpa fienden.

De myrliknande, kraftfulla rymdvarelserna tycks först osårbara och omöjliga att övervinna. Men amerikanska soldaters krigslist och mod lyckas hitta fiendens ledningscentral och ser till att den tillintetgörs. Slutet är förutsägbart. Tilltufsade militärer dunkar glatt varandra i ryggen över segern i Los Angeles, som verkar totalförstörd av angriparna. Hur det gått för övriga attackerade storstäder i världen får vi aldrig veta.

Filmen är en traditionell krigsfilm med amerikanska marksoldaters hjältemod i centrum. Dånande musik och krigsljud och en flackig filmbild verkar försöka skyla över en tunn filmhistoria. Några soldatporträtt, hopar av döda människor och gråtande barn berör inte, utan blir bara rekvisita i de utdragna stridsscenerna. Filmmakarna verkar tro att vi åskådare nöjer oss med att få se hjältar skjuta ned monster på löpande band, som i dataspelens värld.

Ett filmöga för karismatiske skådespelaren Aaron Eckart.

Jan-Eje Ferling