Regi: Levan Akin

Land: Sverige

Längd: 105 min.

Filmkategori: Drama

Premiär: 20 januari 2012

Distribution: Folkets Bio

Stolpigt och splittrat relationsdrama.

Filmen beskrivs av teamet som en kulturkrock, där klass- och maktförhållanden mellan människor blir tydliga. Men den handlar framförallt om hur unga människor, oavsett social tillhörighet, försöker hitta sig själva och skapa meningsfulla relationer och finna ett värdigt liv. Personerna i filmen talar inte om sina sociala ursprung eller hur deras historia påverkat deras liv. De tycks hänga i luften i plågsam ensamhet. De försöker att få identitet och respekt genom sina yrken, men tvivlar på att de hamnat rätt i livet.

Ungdomarna i filmen uttrycker en längtan efter självständighet och mognad och verkar tro att man skapar sig själv, oberoende av bakgrund och kulturell tradition. Filmkaraktärerna  visar tecken på tonårsproblem med vilsenhet och frigörelse från vuxnas omtanke och vägledning.

Så omedvetet har teamet skapat en film om ungdomars brist på bra förebilder och social- och kulturell förankring. Den enda mogna personen i filmen är den anonyma, äldre kvinnan, som är kökshjälp och lite moderligt omtänksam. Hennes livserfarenhet och klokhet är ointressant för ungdomarna, som spelar ut sin naivitet och oförmåga att hantera sina förhållanden och sina liv och sina drifter.

Ungdom försöker ofta imitera vuxenvärldens vanor och beteenden för att känna sig mera världsvana och självklara i sociala sammanhang. I filmen illustreras det med att en ung kvinna ordnar en fin middag, som också är hennes födelsedag. Det serveras "fin mat", männen röker cigarrer, alla dricker fina viner och ligger vid swimmingpoolen på ett vräkigt ställe och försöker känna sig lyxiga och etablerade. En replik i filmen visar just detta: "Alla försöker ge intryck av att vara rika", som egentligen är ett uttryck för avsaknad av social trygghet och sammanhang. I filmen lyser ensamheten och vilsenheten igenom och ångesten blir tydligt. För att stå ut, vänder de sig mot varandra och försöker hitta en plats genom att rangordna alla i gruppen och blir då anklagande och nedlåtande.

Filmen är onödigt indelad i akter som förrätt, dessert, vickning, osv. Upplägget känns som försök att både ge filmen sammanhang och förklara, för att inte säga ursäkta, bristen på en enhetlig historia med en sammanhållande linje och utveckling.

Filmteamet hade vunnit på om man insett vad man egentligen ville berätta och göra det på ett mera övertygande sätt. Klassmotsättningarna är svaga, för att inte säga otydliga i filmen. I stället är det existentiella frågeställningar som filmen berör och som borde hanterats och visats på ett vuxet och insiktsfullt sätt. Det blir ofta bra när ungdomar gör filmer om ungdomar. Men när ungdomar låtsas vara vuxna och använder på allvar deras attribut och uttryck, så blir det varken roligt eller bra, bara tröttsamt pretentiöst .

Yohanna Idhas pris som bästa kvinnliga skådespelare vid Stockholms Filmfestival 2011 för sin roll som Linda i filmen är oförklarligt. Hennes insatser är bra, men i konkurrens med väletablerade, eminenta aktörer i filmer från många länder, så står hon sig slätt. Utmärkelsen verkar ha getts utifrån andra syften än skådespeleriet. Det gör att Stockholms Filmfestival tycks ha en egen agenda och vill maktfullkomligt skapa stjärnor på egen hand.

Fredrik Lundqvist, som spelar Katinkas tvillingbror, lyser klarast som aktör i sin gestaltning av den gränslöse och manipulative Joel. Mia Moutain som Katinka är vacker och uttrycksfull med små medel, men blir i längden enformig och lite tråkig. Övriga aktörer är väl valda, men blir lite för anspråksfulla när de försöker ge sina karaktärer mera tyngd och allvar än rollerna egentligen har.

Filmfotot av Linus Rosenqvist är mycket vackert och väl värt en utmärkelse. Han målar den svenska sommaren i pastellfärger och interiörerna har utsnitt och ljus som romantiska tavlor, utan att vara insmickrande. Vi slipper teknisk akrobatik med tiltar, åkningar och panoreringar, utan får i stället njuta av bilder, som är gjorda med konstnärlighet och precision.

Ljudet är lagt så, att bakgrundsljudet verkar komma från salongen. Först är det irriterande att publiken inte håller tyst, sedan upptäcker man att talet kommer från personer i filmen, men utanför filmbilden. Greppet förstärker filmmiljön.

Musiken var nog bra, eftersom den smälter in, utan att man kommer ihåg den. Manus av Levan Akin och Lisa Östberg är alltför stolpigt och ojämnt. Först borde man tänkt igenom vad man ville berätta och låta repliker och handling styras av detta. Nu visar resultatet att deras drama i grunden handlar om livsfrågor och inte om klassmotsättningar. Om författarna hade varit mera medvetna om vilka frågeställningar de egentligen bar på och förmått uttrycka dem i sitt manus, så hade filmen kunnat få tyngd och betydelse som svensk filmtradition haft när den varit som bäst.

Levin Akin är långt bättre som regissör än som manusförfattare. Han ger karaktärerna tid för sitt uttryck. Replikerna läggs fram varsamt och i rätt tempo.

En vuxen, erfaren mentor som bollplank hade varit bra för filmteamet och för filmen. Nu känns filmen både barnsligt pretentiös och framförallt ojämn.

Två filmögon för en vacker, men ojämn film med ganska bra aktörer och med en utmärkt regi.

120110